Jan Scherman: Därför hotar regeringen demokratin

Regeringen har också en balansgång att förhålla sig till – att respektera riksdagens makt att stifta landets lagar. Men nu har regeringen i ett säkert vällovligt syfte att eskalera kriget mot coronan försökt genomdriva en ny lag som till en del kortsluter riksdagens makt.

Att försöket sött på patrull och lett till en klassisk politisk kompromiss hjälper föga. Regeringen Stefan Löfven har i både ord och handling visat att man kan tänka sig att öka sin egen makt på den folkvalda riksdagens bekostnad.

Coronakrisen är allvarlig, men den uppenbart nervösa politiska klåfingrighet som nu följer i dess spår är ytterst illavarslande och demonstrerar att det behövs en skärpt vakthållning kring demokratin även i vårt land.

Jag tittade på Carl XVI Gustaf tal till nationen i SVT häromkvällen.
Så talar en statschef. Även om språkbruket kan tyckas något opassande så vill jag säga – hatten av för hans majestät. Skickade faktiskt en sms till hovets presschef Margareta Thorgren och berömde. Orden blev att kungen talade engagerande, empatiskt och hoppingivande.

Kungen rörde den del av kroppen som var synlig. Huvud, händer och överkropp befann sig inte i en stel frysruta. Detta är faktiskt inte oväsentligt. De små rörelserna har sin magiska makt och vittnar om det där viktiga engagemanget och går i takt med en allvarsam uppsyn. Båda sakerna behövs.

Därtill värmde kungens ord. Han kan sin bibel och vårt kyrkoår. Han appellerade till den kommande påsken och stilla veckan, som den kallas. Han pratade konkret om denna högtid och den möjlighet till gemenskap som påsken alltid så generöst erbjuder. Men att det nu måste bli annorlunda då inte alla nära och kära kan träffas.

Det är något märkligt med Carl XVI Gustaf, som ju inte alla gånger varit klockren i sin tonträff. Han har i takt med tiden blivit en alltmer övertygande statschef i vår konstitutionella monarki. Att hitta sin roll i denna maktlösa position är inte lätt. Och att träffa rätt när det verkligen behövs är ännu svårare. Carl XVI Gustaf har visat att han klarar monarkens respektfulla balansgång. Han får därmed en viktig roll, utan formell makt. Sådan är den konstitutionella monarkins inre väsen.

Men i vårt statsskick är också regeringens roll speciell, då vi inte har samma skarpa maktdelningsmodell som USA med en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt.

I Sverige har kritiken kring vår demokrati ofta handlat om att riksdagen, som beslutar om nya lagar efter förslag från regeringen, utvecklats till att bli ett passivt knapptryckarkompani som varit lätt att köra över. Valresultatet 2018 skapade ett nytt läge och gav äntligen riksdagen den makt som våra grundlagar avser att den ska ha.

Corona-krisen sätter press på alla. Inte minst på regering och riksdag. Statsminister Stefan Löfven har agerat, om än lite senfärdigt i starten. Regeringens och myndigheternas förtroende ökar. Det verkar dock som om den största trovärdighetsvinnaren är statsepidemiologen Anders Tegnell – med all rätt. Och medierna, bortsett från public service, tappar i trovärdighet, vilket förstås i sig är en fråga värd en större diskussion.

Stefan Löfven har också på bästa sändningstid fått tala till medborgarna, men valde i motsats till kungen att mer krävande peka på vars och ens eget ansvar. Och förstått sitt och regeringens ansvar genom ett pragmatiskt och effektivt beslutsfattande.

Däremot blir nu regeringens faktiska agerande en bekymmersam huvudfråga, som handlar om den där balansgången mellan regeringsmakten och riksdagen. Stefan Löfvens initiativ att hasta fram en tillfällig lag för att kunna beskära riksdagens lagstiftningsmakt är faktiskt både allvarligt och svårbegripligt.

Det är, oavsett de politiska ordmassor som nu uttalas, ett bekymmersamt avsteg från den svenska konstitutionella modellen. Det är, oavsett hur goda bevekelsegrunder man än anför, ett obehagligt steg som visar hur lätt det kan vara att börja devalvera vår demokrati. När andra länder gör det, i regimer som med rätta står på vår shit-list, brukar vi protestera så det hörs. Hur ska vi göra nu, när vi själva rör oss i tassemarker som borde vara vår representativa demokrati främmande?

Det hjälper föga att en kompromiss, som innebär att riksdagen i efterskott kan korrigera beslut av regeringen, pressats fram. Blott det faktum att statsminister och socialminister i första skedet drivit fram ett förslag med innebörden att rakt av ta över en del av riksdagens lagstiftningsansvar är skrämmande. Att varken Stefan Löfven eller Lena Hallengren inte på något sätt vill se det så, tillhör maktfullkomlighetens reflexmässiga beteendemönster. Det hela är de facto ett flagrant snedsteg som visar vad man var och är beredd att göra.

Det är obegripligt att man inte först diskuterar hur riksdagen ska kunna effektivisera sina beslutstider när det gäller förslag som är relaterade till corona-smittan. Det är minst lika obegripligt att man inte från början samfällt diskuterat detta med alla andra partiledare och riksdagsgrupper.

Det fortsätter att vara svårförståeligt då de beslut som hittills fattats i form av skyddsåtgärder och stöd till näringslivet inte försvårats av riksdagen utan bestått av den enkla bristen att de i sig varit för svaga och innehållit för lite pengar, som dessutom har svårt att nå behövande företag för att t.ex bankerna slirar på sina utbetalningar. Eller för att sjukhus i åratal tvingats skära ned och spara. Och för att försvaret och vår civilförsvarsorganisation rustats ned, vilket skapat besvärande brister inte minst när det gäller skyddsmateriel.

Nedmonteringen av den offentliga sektorns olika delar tycks ha skett i någon slags gemensam och uthållig expressfart, som det nya snabbspåret med kortsluten riksdag väl inte är tänkt att lösa.

Det blir vidare svårt att få ihop ekvationen när regeringen med statsministern i spetsen ständigt säger att man lutar sig mot de folkhälsovårdande myndigheterna och att modellen bygger på stor individuell frivillighet och väl avvägda ingripanden som inte skadar mer än de nyttar.

Nu måste Stefan Löfven byta retorik. Sluta peka på oss enskilda medborgare och vårt ansvar. Nu är han ju på väg att själv ta mer makt, och måste då fatta beslut om hårdare, och för individen mer personligt begränsande, lagar och regler. Nu är det han som tar över, och vi undersåtar som rättar oss därefter enligt lag.

Det är en klen tröst, egentligen ingen tröst alls – att detta är en tillfällig förändring. Regeringens plan demonstrerar för alla politiska partier och för omvärlden hur lätt det är att börja montera ner demokratiska system. Även det svenska. Grundlagsskyddet för demokratin som helhet är i Sverige mycket svagt. Det har inte bara med den aktuella situationen att göra. Det krävs faktiskt bara två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val, det räcker med extraval, och i dessa båda riksdagar enkel majoritet.

Vi är sämre rustade än många andra länder i Europa. Våra grannar i Finland har ett mycket starkare skydd. Likaså Tyskland. Hur pinsamt det än är så har vi ett grundlagsskydd för demokratin som är jämförelse mycket likt läget i Polen. Det finns övertro på att vår demokrati är robust och okränkbar.

Det vore bättre att regeringen i samråd med oppositionen enandes om en ny grundlagsberedning just för att se över hur vår svagt grundlagsfästa demokrati ska stärkas. Ta tag i den frågan med expressfart när läget i vårt land är normaliserat och vi befinner oss i post-corona-tiden.

Blixtkriget mot coronan borde rimligen och bättre kunna göras genom att ta fram en form av snabb-beslutsmöjlighet i riksdagen, som kan behålla sin lagstiftningsmakt intakt. Gör detta i ett äkta samråd med oppositionen som får vara med och diskutera saken från första början. Ingenting borde få hindra hastigheten i en sådan väg framåt.

Tänk om, gör rätt och använd demokratin som en möjlighet istället för att nu se den som ett hinder!
Och skicka gärna en tack-telegram till kungen för hans berömvärda insats i sitt väl genomförda tal till folket!

Jan Scherman, diversearbetare

Tv-serien Länge Leve Demokratin, som Jan Scherman producerade, visar i tre avsnitt hotbilden mot det demokratiska statsskicket i Sverige och i världen. Serien finns tillgänglig på SVT Play. Se första delen här.