Aina Bergvall: Putin hotar både dig och mig

Plötsligt inser vi att människor som ser ut som vi, som är vana att leva ungefär som vi, snabbt förvandlats till flyktingar som kanske aldrig återser vare sig sina kära, sina hem eller återfår sina gamla liv.

Ingen tvekan råder om att vi lider med dem som nu förtvivlade söker sig ut över Ukrainas gränser. Folk skickar pengar och förnödenheter, öppnar sina hem för “gäster” de aldrig hört talas om. Tårarna rinner på alla, både framför kamerorna och hemma i tv-soffan.  

En sak är märklig när världen är i kris: om man som jag har suttit mitt i nyhetsfloden och hanterat hemska bilder och skakande information fungerar hjärnan på sitt eget sätt, det vill säga förvånansvärt rationellt och iskallt. Man vet vad som ska göras och man gör det, känslorna är avstängda enligt principen “the show must go on”, vi gör något viktigt. Så kan det fortsätta i dagar. 

Det är sedan, när man äntligen får en ledig stund, som det händer. Plötsligt sitter man med morgonkaffet och tidningen hemma vid köksbordet och allt är tyst. Då slår fasan till, hårt. Tårarna rinner, rubrikerna om katastrofen blir suddiga av gråten, allt det där man hållit borta (mer eller mindre medvetet) släpps utan förvarning loss. Hjärnans försvarsmekanismer har stängts av när jobbet är gjort. 

Samma förklaring brukar komma när människor undrar hur fotografer som tar mängder med bilder på folk som lider står ut med sina “motiv”. Jo, kameran fungerar som filter, det man ser genom sökaren är just motiv som behöver förevigas för att omvärlden ska kunna fatta vad som pågår, opinion ska kunna väckas. När fotografen sänker kameran blir känslorna helt andra. 

Händelserna i Ukraina har nu fått oss att tänka i nya, ovana banor. Skulle detta kunna hända oss? Kan mitt hem en dag krossas av en bomb, kan min son tvingas ut i fält, ska mina barnbarn inte få vara varma, mätta och trygga?  

Aldrig i mitt vid det här laget ganska långa liv har jag tänkt i de banorna. Tvärtom har jag trott mig stå på säker mark: Mina ägodelar kommer att förvandlas till arvegods, mina barn ska leva lyckliga liv, mitt hem är förvisso min borg. 

Nu känner jag mig inte alls lika övertygad. Vladimir Putin är på väg att krossa Ukraina, men han hotar också mig. Och dig. Ingen verkar kunna stoppa honom, ingen vågar ens försöka, protester slås ner direkt – medan omvärlden bara önskar sig någon sorts statskupp i Kreml, en kupp som skulle släppa fram medmänsklighet och förnuft. 

Att Sverige står inför ett hot är tydligt. Fler blir “preppers”, lägger upp nödlager för överlevnad. Att våra politiker inte riktigt vet hur situationen ska hanteras är lika klart. Ingen av oss trodde ju att rysskräcken skulle få nytt liv. Nu är den ändå här, om än i relativt lindrig omfattning än så länge. Är Nato räddningen? Kan Sverige och Finland bilda en gemensam stoppkloss mot rysk aggression? 

Plötsligt är utrikespolitik och flyktingströmmar det som med nödvändighet blir de stora frågorna innan vi ska gå till valurnorna i september. De svindlande priserna på olja och drivmedel, en direkt följd av Ukraina-krisen, kommer att “elda på” debatten. Att hoppas att Vladimir Putin inte längre är Rysslands härskare då är optimistiskt, men det skulle förenkla situationen. För oss alla.