Än en gång har vår framtidstro krossats

Men kanske värst av allt: tryggheten är, än en gång, krossad. Visst, vi vet att den inte går att lita på. Fast vi så gärna vill. Nu är vi rädda. Igen.

      LÄS MER: Vad hände med det hyllade begreppet trygghet?

Inte ens ett år har gått sedan fransmännen utsattes för det hemska attentatet mot Charlie Hebdo, satirtidningen som retat så många. Säkerheten har skärpts sedan dess, med militärer på gatorna bland annat, men staden vid Seine hade börjat återgå till “normalitet”, vad nu det är. Men turisterna återvände.

Själv har jag inte besökt Paris på länge, men verkligen längtat dit. Det är en av de där städerna som bäst upplevs till fots. Första gången jag var där slet jag ut ett par skor på en vecka. Hade fullt sjå med att besöka Notre Dame och Louvren (Mona-Lisa var en stor besvikelse: är hon så liten?!), sitta på berömda kaféer och titta på folk, dricka citron pressé som svalkade i värmen, motionera skolfranskan och storögt vandra bland stånden i Hallarna där den klassiska löksoppan serverades.

Om jag älskade stan, trots uselt hotell och brist på pengar? Självklart, oreserverat och för evigt, tänkte jag då.

      LÄS MER: Cay Bond besöker sitt älskade Paris

Nattens attacker ägde rum på en rad platser runtom i Paris, i ett uppenbart planerat och koordinerat mönster, det verkar expertisen vara helt enig om.

På gräsplanen på Stade de France möttes Frankrike och Tyskland i en vänskapsmatch i fotboll när explosionen hördes. Visst, på planen är länderna arga fiender. Men det handlar ändå bara om fotboll, varför ska inte publiken (80 000 personer!) kunna få uppleva ”det gröna fältets schack” i lugn och ro?

Tror ingen ett ögonblick hade funderat över eventuella attentatsrisker innan man köpte sin biljett och rensade strupen för hejaramsorna. Men inte heller en idrottsarena är fredad idag, lika lite som en konsertlokal eller restaurang. Den lärdomen tvingas vi alla ta in.

Nu råder undantagstillstånd i hela landet och gränserna stängdes. Den som planerat ett besök tänker kanske en gång till: ska vi verkligen? Klarar Frankrike pressen?

Ett toppmöte om klimatfrågan med ett 100-tal regeringschefer är planerat i december. En nesa om det måste ställas in – ja, det var uppenbarligen miljöminister Åsa Romsons allra första tanke när nyheten om explosionen vid Stade de France kom, för då twittrade hon om den oron, en tweet hon ångrar och tagit bort, eftersom det trots allt finns annat att tänka på en dag som denna. Men en poäng har Romson: det blir ytterligare en seger för angriparna om civilsamhället viker sig.

      LÄS MER: Åsa Romson ber om ursäkt för sin Paris-tweet

Obegripligt sorgligt, det är vad det är, alltihop. Hela världen delar sorgen. Och roten till det onda stavas t-e-r-r-o-r, eller i korthet IS, det där som ingen riktigt verkar veta vad man ska göra för att hejda.

Det är omöjligt att inte tänka på Utøya. Det är svårt att inte tänka på den där dagen för fem år sedan, decemberdagen när en bomb briserade på Drottninggatan i Stockholm, mitt i julklappsjakten. Mannen som var en vandrande sprängladdning hade kunnat ta ett 40-tal flanörer med sig in i döden i det där livligt trafikerade gathörnet. I Paris har hittills en svensk omkommit och en skadats.

Natten som avslutade fredag den trettonde blev svartare än andra novembernätter. Så mycket framtidstro krossades än en gång. Nej, jag är inte skrockfull. Det behöver ingen längre vara. Olyckorna kommer ändå, terrordåden planeras oavsett veckodag och datum.

      LÄS MER: ”Restaurangägaren låste plötsligt dörren och drog för gardinerna”

En sak är tyvärr säker: IS, Islamiska staten, ser den gångna natten i Paris som en stor framgång. Och president Hollande kallar det en krigsförklaring. Hur ser försvaret ut? Vem finner motmedlet? Det behövs. Och det brådskar.