Carl Ingemar Perstad: Dags för svenska politiker att sticka ut hakan

I USA är det bara två partier som argumenterar, republikanerna och demokraterna. Argumenten är sylvassa, personangreppen ofta hätska och motståndaren utmålas som värsta fienden. Att uppmärksammas i kanalernas TV-utbud är helt avgörande för att vinna nyckeln till Vita Huset. Att den amerikanska modellen skulle vara så mycket bättre vill jag inte påstå. Men den väcker i alla fall mer intresse.

Utfrågningen om 6 januari-kravallerna vid Kapitolium är inne på sista varvet. Alla de stora TV-kanalerna sänder direkt. Det är bara Trumpvänliga Fox-TV som låtsas som förhören inte existerar och i stället sänder naturprogram på bästa sändningstid.  För varje förhör framgår allt tydligare att Trump inte bara kände till planerna på att ockupera Kapitolium utan också aktivt drev på attacken med telefonsamtal, SMS och e-mejl till medarbetare och kampanjledare. 

Trumps planer var att under senare delen av året släppa bomben att han ställer upp i nästa val, 2024. Men den negativa uppmärksamheten från förhören har fått Trump att tänka om. Vid ett massmöte i veckan antydde han att ett beslut att kandidera som republikanernas kandidat i valet 2024 kan komma redan i sommar. Jublet visste inga gränser och plötsligt dominerades inte nyhetssändningarna av attacken mot Kapitolium utan om Trump som presidentkandidat. Att skickligt styra och manipulera media är en av Trumps starka sidor.

Vad demokraterna hoppas på är att expresidentens roll i upploppet ska vara så tydlig att det leder till åtal och dom. Som dömd i domstol får man nämligen inte ställa upp i presidentval, inte ens om man heter Donald Trump.

Floridas guvernör Ron DeSantis hade länge haft Trump som politisk mentor. Nu står han på egna ben och slåss för att bli republikanernas andra presidentkandidat, vid sidan av Trump. Nya mätningar visar att hans chans ökat markant, inte minst bland yngre som säger sig vara mätta på Trump. 

En svensk politiker som verkar snegla på amerikanska politikers retorik är Kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Hennes uttalanden efter påskkravallerna fick en del svenskar att reagera surt. Men egentligen frågade hon bara: Varför har vi inte minst hundra skadade islamister? Varför sköt inte polisen skarpt? Med tydliga frågetecken efter, det var alltså inget hon påstod, utan frågade. Och fråga måste man väl få göra som partiledare i demokratins högborg Sverige, eller?

Personligen upplevde jag det som ett lyft att en svensk partiledare vågade ta bladet från munnen och i amerikansk stil säga högt vad så många i befolkningen tyckte och gav uttryck för. Det blixtrade till och den svenska politiken blev för några dagar lite mindre mellanmjölksgrå. 

Och precis som i USA gav det positivt gensvar hos väljarna att våga sticka ut hakan. Flera förtroendebarometrar drar slutsatsen att Ebba Bushs position stärktes rejält av hennes uttalanden efter kravallerna. 

Jag har aldrig röstat på KD och vet inte om jag ska göra det i höst heller. Men jag ser Ebba Buschs uttalanden som frisk fläkt som kanske kan få mig att glömma Povels slagdänga när jag hör de andra partiledarna tugga om samma gamla löften om bättre tider för alla. För vilken gång i ordningen?