Därför är valanalysen förödande för Socialdemokraterna

Så knappast den här gången i nån större utsträckning. Årets kongress innehåller inga motioner, där medlemmarna haft chans att påverka partiets politik. I stället ska ombuden ta ställning till två förslag från partitoppen. Ett om organisationsutveckling och det andra om jobb, omställning och utbildning.

Det  senare är förstås intressantare för icke-sossar. Det innehåller t ex ett löfte om 30 000 nya platser på yrkeshögskolan och andra högskolor till 2025.

Men i övrigt kommer knappast kongressen att förändra folks vardag. Det intressantaste blir förmodligen den allmänpolitiska debatten. Men partiledningen har lagt den först 19.30 i morgonkväll, vilket torde garantera att den får mindre uppmärksamhet.

På ett sätt är utgångsläget inför kongressen hyggligt för Stefan Löfven och partiledningen. Socialdemokraterna lyckades med det partiet alltid tycker är överordnat allt annat – man behöll regeringsmakten. S har visserligen sämre opinionssiffror än i höstas. Enligt Svensk väljaropinions februarimätning har Löfvens parti samma opinionssiffra som valresultatet i september. Men det torde ändå vara o.k för de flesta i partiet, som tycker att det viktigaste ändå att ha makten.

En smolk i den glädjebägaren är förstås att S tvingats acceptera det som före valet dömdes ut som borgerlig politik, för att behålla regeringsmakten. Det är ju tack vare C och L:s stöd som Löfven sitter kvar. Hur oändligt viktigt det är för en socialdemokrat visade sig ju, när partiet var berett att acceptera slopad värnskatt. Den som före valet var garanten för att inte klassklyftorna skulle öka. Likaså uppluckring av arbetsrätten och det som S kallar marknadshyror.

Jag tror att dom tre eftergifterna är de största något ledande regeringsparti gjort i svensk efterkrigspolitik, sen Thorbjörn Fälldin 1976 accepterade laddning av Barsebäck.

Men det kan komma att kosta. Kommunal har redan dragit in sitt tre miljonersstöd till partiet. Också Pappers hotar med samma bestraffning.

Stefan Löfven lär knappast heller ha läst partiets officiella valanalys med någon större förtjusning. Visserligen  undgår han personlig kritik. Men partiets spurt i valrörelsen blidkade säkert valanalytikerna. För det var valmanifestet och dess trumfkort – familjeveckan – som bidrog till att S gick från cirka 24 procent på senvåren till drygt 28 procent i valet, tror valanalytikerna.

Ändå är valanalysen förödande för Socialdemokraterna. En rätt uppfriskande sådan f ö där ledamöterna talar ett befriande klarspråk.

Det var partiets sämsta valresultat någonsin. Stödet i  viktiga grupper som yngre väljare är otillräckligt. ” Socialdemokraternas svaga stöd bland unga är långsiktigt ohållbart”, står det i valanalysen.

Väljare med arbetaryrken och låg utbildning lämnade S.

Pensionärsväljarna minskade kraftigt. LO-väljarna som inte länge sen var betydligt över 50 procent, var nu nere i 41.

Och ännu värre. Landstingsvalet blev något av ett katastrofval för partiet, skriver valanalytikerna. Före valet ingick S i 16  landstingsstyren, nu bara i nio. Och det finns ett enda län med rödgrön majoritet. I Stefan Löfvens eget hemlän Västernorrlands, backade S mest med hela 12,5 procent. Och i röda Norrbotten styr inte S längre.

Förklaringen anges vara långa sjukvårdsköer och nedläggning av  vårdinrättningar.

Men tillbaka till rikspolitiken. Den nya tuffare migrationspolitiken innehöll onödigt hård retorik och hade inte tillräckligt väl förankrats i partiet. Väljarna blev också förvirrade av att S ställde sig bakom den s k gymnasielagen med möjlighet för ca 9000 unga att få en ny chans att få stanna i Sverige, samtidigt som partiet skärpte invandringspolitiken i övrigt.

Ovanpå allt det här en allvarlig försvagning av partiets styrka på landsbygden.

Men partiets valanalys har förstås ingen egen punkt på dagordningen. Det har däremot partiledningens förslag om organisationsutvecklingen.