Jan Scherman: Beklämmande och ytterst sorgliga försvarstal

Sabuni toppar nog listan med sitt besked om att hon fick inbjudan och gav sitt positiva svar innan hon blivit partiledare. Som om det inte betydde något att hon sedan blev partiledare.  När hon väl stod på Arlanda med packad väska och åkte iväg på födelsedagskalaset så var hon ju inte längre en privat polare med Bindefeld, utan just partiledare. När hon sedan viftade bort kritiken med att detta bara var den mediala dramaturgins fel så låter det som om hon inspirerats av en amerikansk president som också skyller allting som gått snett på just media.

Att Ebba Busch Thor från sin numera både upphöjda och segervissa plats, kanske på himmelsk höjd, inte skulle göra något annat än att låta en talesperson fräsa ifrån var kanske inte annat att vänta. När denne talesperson förklarar att vi ska vara glada att Bindefeld betalar resan så att skattebetalarna slipper belastas blir det uppenbart att det för alla väljare självklara valet inte ens finns kvar i fantasin hos vissa folkvalda – nämligen att man betalar själv.

Mer förvånande är det att den alltid så moraliserande Ulf Kristersson, som nyligen dissat inrikesminister Mikael Dambergs samtal om dödsskjutningar och kallat dessa för ”mazarinmöten”, uppnäst skulle meddela att han plats i dessa samtal kan ersättas av någon annan. Ja, nästan vem som helst eftersom Kristersson är på viktigt födelsedagskalas.

Lämpligheten i att låta sig bjudas på lyxhotell har alla frågat envist om. Att därtill propaganda-guidas runt i Israel är det ingen som  har ställt någon lämplighetsfråga om. 

Jag missunnar absolut inte någon av dessa hårt slitande partiledare att festa, koppla av, dricka och äta gott. Väl bekomme som det heter. Det finns en alldeles för hårt moraliserande och fördömande kultur i vårt land i dessa sammanhang. 

Men det uppenbarar sig några andra fenomen i det reflexmässiga beteendet att tacka ja till den nu misstänkta mutan och sedan lika blixtsnabbt och upprört slå tillbaka mot kritikerna, som just nu är både enskilda väljare och politiska kommentatorer i media.

De tre partiledarna demonstrerar det egna jagets överhöghet överomsorgen om de väljare som deras förtroendeuppdrag faktiskt förpliktigar dem att sätta först. Jag får intrycket att de nu placerats sig som ”jag-ska-ha-generationens” främsta företrädare. Det betyder att det jag:et anser sig ha en självklar rätt att åka på privat lyxkalas, låta någon annan betala och därtill låta andra sköta jobbet därhemma i riksdagen. Sistnämnda leder till att det både är sorgligt och beklämmande.

De namngivna personerna har i sitt politiska värv konsekvent talat om vårt lands allvarliga läge. De har predikat stenhårt arbete. Den uppfordrande agendan, som lyfts fram likt Moses stentavlor, har handlat om våldet i samhället, krisen i sjukvården, åldringsvården som går på knä, skolan som behöver mer resurser och överalltihopa den tickande miljöbomben. 

För några år sedan kom det kritik från dessa tre partiledares partier för att Stefan Löfven under en sommar tog semester några dagar. Men så – simsalabim så betydde det ingenting att skolka några dagar från riksdagens höstupptakt och i direkt anslutning till att regeringens nya budget offentliggjordes. 

Den tidigare lite lätt Lutheranska inställningen om den allmänna och så centrala arbetsplikten har därmed förlorat all sin trovärdighet. Partiledare som föredömen för oss andra har också fått sig en törn. Ännu en, är väl bästa att tillägga.

Vidare – hela frågan om mutor och beroendeförhållanden kommer i ett nytt läge. Kan de däruppe göra så är det ju inget problem för alla därnere att göra likadant. Gratisboende, gratissprit och gratisresor med flera gåvor blir därmed ok.

Den sorg jag känner och därtill ett stigande missmod är betingat av att framträdande personer som i andra sammanhang försöker agera kunnigt, korrekt och pragmatisk nu så nonchalant och uppnäst fräser tillbaka som svar på i högsta grad relevanta och berättigade frågor. Det är ohörsamheten. Det är jag-fixeringen. Det är dubbelmoralen. Och att man likhet med en Donald Trump närmast excellerar i maktens klavertramp sägandes i kör att det man gör är både rätt och riktigt. Ja, det är faktiskt i all enkelhet beklämmande. 

Hur svårt kan det vara att förstå att den här typen av bjudfester mitt under ett pressat läge för vårt land är det som väljarna oavsett vad de röstat på minst av allt önskar att deras folkvalda ska ägna sig åt? Varför åkte ni inte till krisdrabbade Filipstad, som inte längre klarar att hålla ihop kommunen. Det hade räckt med en resa till Södertälje om Värmland är för långt borta. Eller så kunde ni åkt rakt söderut till Valdemarsvik som också sitter i skiten. Gräv där ni står och få lite kött och blod på er svavelosande retorik om krisen i Sverige. 

Under den förträfflige Micael Bindefeld lär ni inte ens se något elände i Israel, utan bara ett förlovat land. För ni tänker väl inte ställa några frågor om konflikten mellan palestinier och israeler? Men det är klart, ni lär ju ha fullt upp med era fem-rätters-middagar, alla guidade turer eller bad längs Tel Avivs vackra stränder.

Det är ju faktiskt enkelt – trappor städas uppifrån. Och därför när ni tre nästa gång utgjuter er över att regeringen inte arbetar tillräckligt snabbt och effektivt så kommer jag och många med mig att slå dövörat till för att tänka på de där festdagarna när var borta med vinden. Med detta sagt, inget ont  om den förträfflige Micael Bindefeld, som ju självfallet är i sin fulla rätt att bjuda sina vänner på en hejdundrande födelsedagsfest.

Hatten av för Annie Lööf som gjorde det enda rätta – tackade för inbjudan, men tackade nej.