Jan Scherman: Så gav statsministern hyckleriet ett nytt ansikte

Det är något genomruttet när alltmer fakta blottläggs i den uppmärksammade städgate–skandalen med statsminister Magdalena Andersson i huvudrollen.  Den politiska försvarslinjen verkar dessutom ha inspirerats av någon PR-agent som uppmanat alla kritiserade att börja tala om ”skuggsamhället”, som om ingen tidigare sett eller känt till denna armé av rättslösa som servat alla oss andra.

Fakta just nu är att Magdalena Andersson anlitade det aktuella städbolaget redan 2005 eller 2006. Det är statsministerns egen utsago. Larmsignalerna om bolaget och dess ägare har enligt Expressen funnits i öppna register hos svenska myndigheter från 2009 med information om bland annat skattebrott, grovt bokföringsbrott genom bluffakturor och därtill svart arbetskraft. Allt väldokumenterat och lätt att beskåda hos Skatteverket, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. 

När Magdalena Andersson började anlita detta skumraskföretag var hon statssekreterare i Finansdepartementet, sedan rådgivare åt Mona Sahlin. Mellan åren 2009 och 2012 var hon överdirektör…var då? Jo, just det – vid Skatteverket. Hon började där samma år som de första härvorna kring städbolaget hon anlitat nystades upp av den myndighet där hon hade fått ett toppjobb. Detta var också den tid då socialdemokratin drev pigdebatten och gick till hårt angrepp mot Fredrik Reinfeldts regering, som 2007 införde de första RUT-avdragen. Nu gömmer sig alltså alla ansvariga bakom begreppet ”skuggsamhälle”.

Vad är detta för slags nyord? Ett ord som vilseleder oss från verkligheten, ett ord som försöker dölja det faktum att vi alla självklart insett och förstått att vår moderna svenska modell bygger på utnyttjandet av tiotusentals invandrare, vissa med kollektivavtal och hederliga arbetsgivare. Och andra med usla löner på företag som struntar i lagar och regler.

Så har det ju varit i decennier. Skuggans påstått osynliga massa skulle alltså ha upptäckts först nu, när statsministern ertappades med att ha utnyttjat möjligheterna till billig service, som rabatterats ännu mer medelst statsbidrag. Sällan har den hycklande ursäkten, för att ingen gjort något på riktigt åt en samhällsröta och orättvisa, varit tydligare. 

Hur kan en skugga befinna sig mitt ibland oss och inte synas? 

I välfärdslandet Sverige klappar sig ju regering, riksdag och ett batteri med myndigheter på bröstet och hävdar att man har koll. Här finns statens offentliga utredningar (SOU), särskilda kommissioner och departementspromemorier. Alla utreder allt som rör sig i vårt samhälle. Nya utredningar tillsätts på ackord och verkligheten närmast dränks med siffror och ord. 

I vårt land vimlar det också av forskare och journalister som undersöker samhället och berättar om sina upptäckter i det offentliga. 

Det är oräkneligt många som räknat på antalet invandrare i olika former. Inte minst gjort uppskattningar av det antal människor som tagit sig in olagligt i vårt land, och likaså hur många som håller sig kvar trots utvisningsbeslut. I detta allomfattande kalkylsamhälle anses vanligtvis allvetarkunskapen vara omfattande. Ändå gömmer sig just nu de flesta bakom ordet skuggsamhälle som om det varit svårt att se.

Jag undrar stillsamt – har alla fastnat vid sina skrivbord, inte kommit ut ur mötesrummen och hemfallit åt konstant tunnelseende? Talar inte människor med varandra på de olika myndigheter som i åratal sett, dokumenterat och också lagfört den typ av och missförhållanden som nu förtroendevalda politiker på högsta nivå yrvaket säger sig inte ha sett, eller insett vidden av.

Dessutom:

Vem har inte åkt buss, tåg eller tunnelbana och sett dessa människor överallt. Har ingen av alla nu undflyende ansvariga tittat dem i ögonen som kontrollerar färdbiljetter, städar, serverar mat, diskar på krogen eller städer på kontor, verkstäder och offentliga platser? Har ingen av dem som nu gömmer sig bakom begreppet skuggsamhälle och som säkert åkt taxi då och då mött taxichauffören med blicken för en kort sekund? Hamburgerier, korvkiosker, kebabställen med mera sköts året runt av skuggorna. Eller vem har inte passerat byggarbetsplatsen med en mångfald av väl synliga människor från världens alla hörn? 

I dessa pandemitider finns det väl ytterst få som inte tagit emot en hemtransport från någon som med svetten i pannan hållit fram det beställda paketet, men inte kan ett enda j–a ord svenska. Besök ett äldreboende, privat eller offentligt så är skuggan den vanligaste människan. 

Lägg därtill alla som med RUT och ROT fått allehanda hjälp i stil med Magdalena Andersson. Och varför anlitade hon förresten inte ett väletablerat städbolag där det råder ordning och reda? Själv köper jag städtjänst av Hemfrid, så är det sagt.

Märkligt skuggsamhälle, som är högst synligt precis överallt i samhället. Mitt i, längst fram och ofta längst bak. Syns gör alla dessa påstådda skuggmänniskor. De är sedan länge en integrerad del i hela vår samhällsstruktur. 

Är det någon som på riktigt tror att alla dessa jobbar med kollektivavtal, att alla befinner sig i Sverige lagligt? Hur blind får man vara? 

Jag vill också påstå att det bedrivits en ideologisk offensiv för den samhällsstruktur där det påstådda skuggsamhället vuxit fram som en naturlig del. Det dåtida Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, startade redan i slutet på 1970–talet reklamkampanjer där man vurmade för begreppet ”satsa på dig själv”. Sedan kom 80-talets yuppifiering med sin individualism. Socialdemokratin började vid denna tid att formulera en ny ideologi där den gemensamt uppbyggda välfärden skulle reformeras genom att man uppmuntrade privata initiativ i skola, vård och omsorg. Ungefär som de borgerliga partierna och det privata näringslivet krävt i åratal. 

Begreppen solidaritet, omtanke och gemenskap började monteras ner. Det blev bara ett personligt pronomen kvar – jag.  Individen, flexibiliteten och jag själv. På den vägen är det. Allt detta drev på framväxten av ett samhälle där en växande grupp mer eller mindre rättslösa nyanlända fick smörja hjulen i samhällsmaskineriet åt alla andra. Praktisk och bekvämt. Skuggsamhället har stått mitt i strålkastarskenet. 

Jag har därför en uppmaning – tala inte mer om skuggsamhället som om det inte synts i flera decennier!

Tillstå istället att vi medvetet byggt och utvecklat vårt samhälle med dessa människors arbetsinsatser. 

Magdalena Andersson har drivit sig själv in i en djup trovärdighetskris. Bland annat för att när hon valdes till partiledare på S–kongressen deklarerade att ”vi ska säga som det är”. När hon sedan höll sitt installationstal som statsminister lade hon till att ”alla, var och en måste ta sitt personliga ansvar.” Gällde dessa uppmaningar bara alla andra? 

Men trovärdighetskrisen slår brett då alltfler från olika håll nu talar om skuggsamhället som om det inte funnits.  Och hyckleriet fortsätter med oförminskad styrka, alldenstund det verkar finns många med olika politiska färger som har behov av att skylla ifrån sig.  Den samfällda och högljudda körsången om skuggsamhället låter sig kanske förklaras av att idén om individualismen definitivt besegrat solidaritetstanken. Var och en frånhänder sig på ett bekvämt sätt allt eget ansvar och urskuldar sig med att ha varit helt ovetande om den samhällsordning man de facto varit med om att ha skapat. 

Det finns alltså förklaringar till framväxten av begreppet skuggsamhället. De kan sammanfattas i följande ord:  bekvämlighetens förnekelse och förljugenhet, som nu personifieras av vår främste politiske företrädare.

Sålunda, när Shakespeare´s Hamlet blickar ut över vårt avlånga land istället för Danmark så utropar han:

–Det är något ruttet i konungariket Sverige.

Jan Scherman