K-G Bergström: Därför är L ett utrotningshotat parti

Liberalerna har med rätta på sistone anklagats för att lida av självskadebeteende. En och annan borgerlig väljare lär nog se Januariavtalet som ett inslag i ett sånt beteende. Men även om det passiva stödet för den rödgröna regeringen mycket väl kan leda till ytterligare försvagat stöd, så ser jag inte det som utslag av självskadebeteende. Det är resultatet av ett politiskt val partiet gjort.

Däremot har ett antal framträdande liberaler skadat partiet. Liberalernas ledning får sägas ha bidragit till skadorna, även om man sent omsider insett det och försöker reparera skadorna.

Partiledningen kände uppenbart till att EU-parlamentarikern Cecilia Wikström var styrelseledamot i två börsbolag utan att reagera på riskerna för oförenliga lojaliteter förrän det ifrågasattes i media. Ändå var partiets ultimatum till Wikström rimligt. Hon fick chansen att välja att kandidera till EU-parlamentet som första namn eller avsäga sig börsbolagsuppdragen. Det får betecknas som minst sagt avslöjande för hennes prioriteringar, att hon i det läget valde börsbolagen framför det politiska uppdrag som rimligen borde ha varit viktigare för henne. En och annan tror att hon valde börsbolagen som ett säkrare kort än EU-platsen. Det tror jag i så fall var ett kortsiktigt och korkat val. Jag tvivlar på att de två börsbolagen ser henne som någon större styrelsetillgång, när hon inte längre kan påverka i EU-parlamentet. Hennes civila bakgrund är präst. Behovet av såna i börsbolagsstyrelser torde vara begränsat.

Nu ska nytt första namn utses. Det hade funnits ett sånt som skulle ha gett partiet slagkraft i EU-valrörelsen – Jan Björklund. Men i en SvT-intervju avfärdade han de spekulationerna. Nu befinner sig partiet i ett nytt trauma. Den som ursprungligen var partiets andra namn var Said Abdu. Det framstår nu som ett synnerligen diskutabelt affischnamn inför EU-valet. Det har avslöjats att han 2015 kallade en partikamrat för ”en vidrig själ som behöver psykvård”. Det säger han sig nu förstås skämmas över, men det är så dags. En restaurang i vars styrelse han satt visade sig också ha betalningsanmärkningar. Inget imponerande record för ett parti som ska försöka visa att man har oförvitliga kandidater efter bakslaget med riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl, som gjorde bort sig när hon begärde ersättning av riksdagen för  den bostadsrätt som hon hyrde av sin make  med ett belopp som låg långt över bostadsrättens faktiska månadsavgift.

L är riksdagens EU-vänligaste . EU-valet kunde ha blivit en chans till revansch efter höstens och vinterns opinionsmässiga bakslag. Nu riskerar det i stället att bli rena katastrofen, såvida partiet inte kan hitta ett extraordinärt lockande första namn. Att Said Abdu inte är ett sånt borde vara självklart för partiet, men säker kan man inte vara efter allt irrande på sistone. Frågan är om inte L borde försöka med Birgitta Ohlsson. Hon är välkänd, har varit EU-minister och går hem bland socialliberala väljare. Men om hon sen vill är en annan sak, efter att ha blivit ratad när hon utmanade Jan Björklund.

Åtskilliga, inklusive jag själv, torde ha en betydande respekt för Liberalernas historiska insats. Av de ursprungliga fem riksdagspartierna är L det parti som förtjänar mest respekt för sin kamp för frihet och demokrati. Visserligen slogs ju också Socialdemokraterna för allmän rösträtt, men det var liberala kvinnor som slogs hårdast för kvinnornas rösträtt. Likaså ska Liberalerna ha stor eloge för sin oförsonliga kamp mot nazismen och tecken på eftergifter mot Nazi-Tyskland inför och under andra världskriget. Inte minst liberala opinionsbildare som chefredaktörerna  Torgny Segerstedt och J.A Selander.

Men alla som ger sig ut i strid, torde veta att det inte räcker med att vila på gamla lagrar.  Just nu är detta anrika parti det mest utrotningshotade av våra riksdagspartier.