”Publish and be damned”

En morgon kom det en flash från TT. En läkare, aktiv i föreningen “Rätten till vår död” hade fått sin läkarlicens indragen.

Anledningen var att läkaren tillsammans med en författare och förgrundsprofil i föreningen, hade hjälpt en svårt MS-sjuk journalist att begå självmord.

Jag rev av TT-remsan och åkte ut med fotograf till Torshälla där läkare hade sin praktik.

Han var en hövlig och vänlig man. När jag gav honom beskedet fick jag en kortare intervju.

Jag kommer fortfarande ihåg hur vi vinklade på bilden som togs innan intervjun: ”Här vårdar läkaren ett litet barn och vet ännu inte att han förlorat läkarlicensen”.

Någon dag senare var läkaren död. Han hade tagit sitt liv i duschrummet på sin mottagning genom att skära upp sina handleder.

      LÄS MER: Därför får jag kalla kårar när Facebook skriver på min sida

Jag var naturligtvis förkrossad en lång tid efteråt. Men kunde jag, eller rättare sagt borde jag, ha gjort annorlunda? Var det för brutalt och okänsligt att komma med beskedet från en TT-remsa?

Ändå var det ju inget drev, ingen attack. Jag var en journalist i jobb som också råkade bli budbärare .

Jag påminns osökt om detta 40 år senare när Benny Fredriksson, uppburen och hyllad chef för Stadsteatern i Stockholm, tog sitt liv den 17 mars, efter ett brutalt mediedrev där han bland annat anklagades för att ha tvingat en kvinna att göra abort, vilket senare visade sig vara osant.

Debatten har ju rasat, bland annat på sociala medier, om huruvida journalister är odjur, beredda att bokstavligen gå över lik för att få sina scoop.

Fredrikssons karriär krossades ju för att anonyma källor i personalen på Stadsteatern talade om ett skräckvälde. Hur kan man värja sig mot sådant?

Jag retar kanske upp läsare nu, men jag tycker – även om hetsen mot Fredriksson helt klart gick över gränsen – att journalister inte kan ta hänsyn till om en publicering kan leda till att någon tar sitt liv.

För hur ska de kunna veta vem som är så skör att publiceringen kan döda? Mona Sahlin har varit i ett antal drev, flera definitivt självförvållade, och beskriver i en bok hur hon låg och hulkade över toalettstolen en hel natt efter Tobleroneskandalen. Hon reagerade ändå inte som läkaren, utan har överlevt alla kriser. Även Gudrun Schyman har spytt sig genom kriser.

USA:s president Donald Trump grillas stenhårt i media för den senaste skandalen med porrstjärnan Stormy Daniels som han ska ha varit otrogen med , samtidigt som 12-åriga sonen var nyfödd. Vad händer om Trump plötsligt får nog?

Eller Facebooks Mark Zuckerberg som inte är van vid rampljuset, men nu tvingas löpa gatlopp efter att ha svikit användarnas förtroende?

Och hur mår egentligen filmmogulen Harvey Weinstein som med #Metoo har givit all världens snuskgubbar ett ansikte? Han har blivit av med sin fru, hans företag har gått i konkurs, han är isolerad och vanärad. Ska journalisterna på New York Times ha samvetskval om han tar sitt liv?

Det är ju helt enkelt så att om journalister skulle börja tänka på konsekvenserna av olika avslöjanden så skulle många artiklar och nyhetsinslag aldrig bli gjorda. ”Tänk om”-tanken skulle bli direkt förlamande.

      LÄS MER: Sveriges största PR-geni har gått ur tiden

Därför är det engelska konstaterandet om journalistik så sant och så klassiskt: ”Publish and be damned” (Publicera och bli fördömd”) .

Public Service-journalisten Erik Fichtelius har uttryckt samma sak lite tjusigare: ”Journalistiken måste vara konsekvensneutral”.

Vi lever i tider när den traditionella nyhetsjournalistiken är allmänt bespottad. Det talas om ”gammelmedia”, ”mainstream media (MSM)”, ”fake news media”, ”statstelevision” och så vidare.

Mycket av kritiken är sund och berättigad. Dålig, slarvig och illvillig journalistik angrips nu bland annat på sociala medier, mäktiga media kommer inte längre undan med att bara tiga ihjäl kritiken.

Men kärnan i journalistiken – att granska makten och att avslöja skandaler – är viktig att försvara. Då måste man kunna använda anonyma källor. I ett antal avslöjanden jag hade under åren som journalist var anonymiteten förutsättningen, människor som pratade med mig hade fått sparken om deras namn avslöjades.

Samtidigt måste det förtroendet hanteras varsamt. I Fredrikssons fall borde reportrarna tänkt till: Hur vanligt är det att en stark och handlingskraftig chef INTE utsätts för skitsnack av anställda som känner sig överkörda? Ingmar Bergman var ju geniförklarad, men ansågs ha gått fram som en ångvält på Dramaten. Apples Steve Jobs ska ha haft ett rent skräckvälde.

Hade journalisterna tänkt efter lite mer så hade kanske tragedin med Benny Fredriksson kunnat undvikas.

Men jobbet måste fortfarande göras med mottot: ”Publish and be damned”.