Rapport från en frivillig karantän - del 14

“Det var som att få dörren slängt rakt ansiktet” hörde jag en kvinna vid glasåtervinningen säga till mannen som delade hennes syssla, “du kan slänga det där förbaskade beskedet också i containern” fortsatte hon innan dom försvann på en motorcykel.

Möjligheterna till en lite normalare sommar– och dit hör ju främst av allt det ytterligt mänskliga att träffa människor stängdes på några sekunder. Fortsatta restriktioner ska gälla för alla 1,6 miljoner som hör till gruppen 70+.

Förutom det nästan aldrig försvarbara, att dra alla över en kam, fanns det något i tonläget som satte igång min adrenalinproduktion. En klapp på huvudet – men det går bra att spela krocket. I höst kan det finnas en öppning för Bingo med latexhandskar? Utomhus.

Jag raljerar förstås och det är tonårsaktigt trotsigt att gömma krocketspelet men jag hade åtminstone behövt en pedagogiskt presenterad vetenskaplig grund för beslutet. Vad, vilken forskning baseras denna åldergräns på? Om människor ska acceptera tuffa inskränkningar, som inte alltid känns logiska, måste man få argument som biter och motiverar. Annars är risken för att folk gör som dom vill stor. Passar inte rekommendationerna in i det privata livet skapar man egna regler. Det finns redan många tecken på att frivilligheten under ansvar är töjbar.

Jag hör själv inte riktigt till riskgruppen men valde tidigt att, av hänsyn till belastningen på sjukvården, ändå flytta ut till karantänen, men nu efter 3 månader och ingen ljusning i sikte börjar det fresta på. Jag behöver något att se fram mot.

Ändå hör jag till vinnargruppen som hade ett alternativ till en trångbodd lägenhet för att inte tala om alla på äldreboenden där besöksförbudet ryktas komma att gälla till i höst. Så inhumant att det sannolikt innebär en annan risk för livet. Redan Folkhälsomyndighetens besked “ tills vidare” är så laddat att det kan framkalla lättare ångestattacker.

Människors besvikelse här ute i karantänen går att ta på. Men här pratas det också om den sannolika anstormningen till ön som ligger inom tillåtet resavstånd från storstaden. På anslagstavlorna, som lever sitt liv som om digitaliseringen aldrig hänt, noterar jag också allt fler lappar med önskan om att hyra sommarstuga och traktens mäklarna pratar om 40 procentiga prisökningar. Alla ska ju stanna i närområdet.

Jag är redan där, fast i en fullkomligt annorlunda sommar där alla skarvbord och extrastolar som stod framför krocketspelet i ladan sannolikt aldrig kommer fram. Det räcker nog med en sillburk till Midsommar.

Just nu är det en strålande Pingsthelg, obeskrivligt vacker men i en tid som känns mer förryckt än hänryckt.

Nästa gång det är flaggdags är det för övrigt hög tid att den halas på halv stång. Över hela landet. Jag har skrivit om det tidigare men varför dröjer en nationell manifestation till minne av nästan 4500 döda?