Rapport från en frivillig karantän - del nio

Morgonens promenad är underskön, vitsipporna har formligen exploderat på några dygn. Dom brukar hålla igen sin ojämförliga skönhet i skärgårdslandskapets isvindar från havet men nu är dom utsprugna och sprider en oändlig lycka och hopp om liv och vår.

Lyckokänslan blir liksom mer intensiv när den ställs mot all sorg, elände och uppgivenhet som är människans lott just nu. Faktiskt var vi än befinner oss på klotet. Det är en både mäktig och aningen skrämmande insikt att dela kampen mot ett vanvettigt virus här på min Roslagsö med människor i Italien, Indien, USA, Thailand…Utan media skulle jag kunna leva livet här I Karantänen totalt ovetande om den katastrof som skakar världen men när jag arla hasar ner till den klassiska brevlåderaden på sommarvisten och hämtar DN tar sig världen sen snabbt in på glasverandan. Det är söndag och i kulturdelen, där de flesta artiklarna reflekterar kring coronans framfart, finns också familjesidorna.

10 (tio)! sidor dödannonser. En nära vän, flera bekanta namn, alla med informationen att minnescermonier sker när läget förändrats och tillåter. 10 sidor där människors avslut kungörs väcker så många tankar om vad som föregick. Hur snabbt gick det, hur sjuk blir man, hur smärtsamt är det, fick anhöriga ta ett sista farväl? En av de saker jag tror kommer att sätta varaktiga spår är just mötet med döden som en del av vardagen. Döden, döden, döden avslutade Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster. Kanske en besvärjelse men också ett sätt att förhålla sig till en oundviklig verklighet. Döden har nutidsmänniskan hållit på avstånd, knappt lyckats trycka in en begravning i almanackan. Nu blir det smärtsamt tydligt att vem som helst kan drabbas och dagarna just nu går till stor del ut på att försöka undvika denna vidriga smitta och följdaktligen döden.

Den dagliga presskonferensen har blivit min lägereld i Karantänen. Där uppdaterar jag mig, får de senaste informationerna och prognoserna. Kurvorna blir ömsom en livboj, ömsom ättestupan utan räddning. När jag nu bläddrar bland alla dödsannonser inser jag att den där informationsstunden faktiskt aldrig innehåller människor bakom siffror, diagram och kurvor. Jag kanske , även från pressade myndigheter, skulle behöva höra nån slags känsla, ett beklagande över tex misslyckandet på äldreboendet för att kunna ta in hela vidden av den katastrof varje namn i dagens annonser innebär . Vid det här laget känner de flesta någon som drabbats, det finns ansikten på offren.
Bland de permanentboende härute är många till åren komna. Vårdbolagens bilar susar ofta förbi och varje gång ber jag en bön om att det ligger erforderlig skyddsutrustning i baksätet. Hittills verkar det ha gått bra, ingen rapporterad smitta. Jag knacker tre gånger i tinningen. Har man förlorat makten över livet blir tom vidskepligheten en vän i viken.

Tankarna går också till min mammas högt uppskattade äldreboende där hon fick lika mycket kärlek och värme som den omvårdnad en riktigt gammal människa behöver. Där och på alla andra sådana ställen var det främst personal medutländsk bakgrund som gjorde de äldres tillvaro så bra som möjligt . En Muhamed, en Mustafa, en Prajoup, en Ayla.

Pandemin har gjort det övertydligt att utan invandrarnas arbetsinsatser skulle äldrevården och omsorgen stå stilla. Men det är också dom som sen ofta måste sätta sig på bussen eller tunnelbanan och utsätta sig för smitta och kanske komma hem till en bostad där alltför många trängs på en liten yta som blir direkt livsfarlig. Det är de som går till jobbet med risk för livet för att någon annan inte ska förlora sitt. Vi är dom stort tack skyldiga och en förhoppning är att deras jobb kommer att värderas högre post corona när slusatserna kan dras.

Till alla er ska jag plocka dagens bukett med hoppets blommor. Vitsipporna.