Har du också stött på det smittsamma språkviruset?

Min mor är lärare, det kan förklara mitt intresse. Men även märkligheter i min egen skolgång, som när den hippa svenskläraren i slutet av 1960-talet ordnade stormöte i sitt ämne – och hela klassen röstade bort grammatiken!

Tio år senare blev jag antagen till Journalisthögskolan – trots grammatiska brister – men har å andra sidan med åren utvecklats till besvärlig språkpolis. När jag läser morgonbladet går jag ”bananas” på svårigheterna att skilja på var och vart, de och dem, ju-desto och de allt vanligare jämförelserna längre/fortare/större än mig.

Måhända finns det en språkvariant av covid19, en muterad släkting som smittat mitt känsloliv.  Den irritation som jag känner över alla språkliga grodor, har den inte blivit extra uppenbar det senaste året?

Under rådande pandemi har jag lyssnat mycket på radio och TV men naturligtvis även pratat på telefon och promenader med vänner och bekanta.  Många är försiktiga i umgänget med andra, men det finns uppenbart fler virus än det som angriper lungor och doft/smaksinnet. Det finns ett nytt språkvirus – och det smittar också!

Har ni hört talas om ordet LIKSOM? Det betyder på samma sätt som eller kort och gott likt. Nu verkar ordet användas i snart sagt varje mening. ”Ja, kläderna är liksom våta” eller ”vi ska liksom ses på lördag” eller ”det har liksom varit jobbigare än vanligt.” 

Vaddå LIKSOM? Inom familjen varnar vi numer varandra. ”Nu sade du det igen!” 

För vi har märkt att det – ja, smittar. Ordet smyger sig liksom in, överallt, hela tiden liksom.

Tror du mig inte? Lyssna på dina bekanta och på intervjuer i medierna. 

Förstärkningsorden blir också fler och fler. Nu är olika samhällsfrågor inte bara viktiga; de är jätte-jätte-viktiga. Åtgärder är inte bara angelägna, utan oerhört angelägna. En viss situation är inte bara svår, utan supersvår. En ny film är inte bara rolig utan fantastiskt rolig och en särskilt prestation inte bara imponerande utan makalöst imponerande och en specifik etisk fråga kan vara väldigt väldigt allvarlig.  En ofattbar inflation i ord. 

Tror du mig inte? Lyssna på ”experterna” eller politikerna. 

Otydligheten gör sig påmind på flera plan.  Hur ofta hör vi inte någon säga: ”Jag kan ibland tycka att…”. Nåååå, tycker du något – eller tycker du inte något?

Vidare har vi andra onödiga ord; som öppna upp och stänga ned.

Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar, ungefär som Don Quijote. I bästa fall kan jag få mina barnbarn att sluta säga LIKSOM och lära sig skilja på var och vart. Det är gott så. Till min förnöjelse ser jag också att allt fler medier håller sig med särskilda språkspalter. Och, vem vet, kanske kommer det efterlängtade vaccinet också att angripa somliga ord. Det skulle, liksom, göra mig jätte-jätte-glad!