"Se till att finnas i andras adressböcker"

Ersta Diakoni, där jag är styrelsemedlem, arrangerade nyligen ett seminarium kring värdig äldrevård. Frispråkiga Amelia Adamo gav sin personliga syn på dagens situation och efterlyste en insikt om att samhällskontraktet tyvärr löpt ut och nu börjat bli en ”politikerfloskel”.

”Om man hela tiden utgår från att det ska vara lika, så blir verksamheten på en alltför låg nivå. Extra pengar är nödvändiga.” Amelias uppfattning är att det måste skapas fler möjligheter till privata försäkringar. Skattepengar lär inte räcka.

Vi känner alla till den demografiska pyramiden som idag blivit obsolet och nu mer påminner om ett timglas. Vi 55+ are blir fler och fler.

Det är på sitt sätt en välsignelse. Många får glädjas både åt ett långt arbetsliv och fina år som jubilados, så som pensionärer kallas i Spanien. Men i den politiska debatten låter det ibland tvärtom, som om det bara är ett problem att så många blir äldre.

Det var därför träffande att en talare på seminariet berättade om sitt möte med ett äldre kinesiskt par, som kommit till Sverige redan som utbytesstudenter. Nu ville de flytta tillbaka till Kina. Men barnen hade rotat sig och ville bli kvar i sitt nya hemland. Varför ville då föräldrarna flytta? ”Attityden till äldre är det vi saknar mest från Kina” blev svaret.

Nej, vi behöver inte komma långt söderut, ens i Europa, för att möta en mer respektfull attityd till äldre människor. Men förr eller senare blir det ändå dags att flytta till ett boende som är anpassat till trilskande kroppar och behov av mer hjälp. Fast vi vill ha det bra, då också!

Amelia Adamo talar om ”den bångstyriga generationen”, vi som är födda efter kriget. Om ”70 som det nya 50” och att vår generation inte kommer att finna sig i trista äldreboenden. Vi vill ha en tillvaro med lite guldkant även på äldre dagar.

Lösningen, menar hon, är möjligheten att teckna speciella försäkringar, som gör det möjligt att varje dag få komma ut på promenader, ibland kunna gå på teatern, få någon som läser högt för oss. Allt det som personalen sällan hinner med.

I vårt genomforskade samhälle vet vi också rätt väl vad som behövs för att vi ska trivas.

Möjlighet att ta med husdjur, fysisk aktivitet, social samvaro, bra mat och gärna vin till middagen, färska blommor, brasa och doften av nybakat bröd. Det som egentligen är viktigt för oss alla, oavsett ålder. Kanske är det, som någon sade, lite lättare att må dåligt i en vacker miljö.

Jag vill inte verka käck eller hyckla. Jag är rädd för döden och tänker på den varje dag. Inte primärt min egen död, men sorgen över att tvingas lämna mina nära, inte få följa dem.

Döden är visserligen ständigt närvarande när vi ser på nyheter eller underhållning (!) Då handlar det om ond och bråd död. Men de flesta människor blir faktiskt inte ihjälslagna eller skjutna. Hur vill vi dö, hur ser vi på döden?

En väninna till mig, som nu i medelåldern läser till präst, frågade under en familjemiddag sin 85+- mamma hur hon såg på döden. ”Det har ingen tidigare pratat med mig om”, sade mamman som blivit glad över det oväntade samtalsämnet.

Men det jag framför allt tog med mig från diskussionen om en värdig äldrevård var Amelia Adamos råd: ”Håll kontakt med dina vänner och försöka också finna nya. Vänta inte på att bli inbjuden. Se till att du finns med i andras adressböcker. Då blir du inte ensam.”