Sverker Olofsson: Så avslöjar viruset vår syn på äldre

Jag har läst att nästan hälften av de som dör av Corona är äldre och bara 10 % av dessa vårdades på sjukhus när dom dog. Jag vet inte vad som är rätt eller fel och vad man kan och inte kan göra för en gammal människa som blir svårt sjuk, men det finns något obehagligt i det jag läser. Det tycks inte vara självklart att den gamla får den kvalificerade sjukhusvård som finns. Tydligen händer det att den corona-sjuke gamlingen direkt betraktas som döende och får den lindrande behandling som följer med det. Jag har också läst att sådan behandling kan sättas in utan att en läkare besökt patienten. Palliativ vård (vård i livets slutskede) kan ordineras över telefon. Det blir nästan för tydligt när jag läser om anhöriga som sätter ner foten, kräver sjukvård, och får se sin mamma eller pappa återvända till livet.

Jag tror inte att viruset gör att vi behandlar gamla sämre. I stället tror jag att viruset visar hur de gamla kan ha det idag.

Det handlar om människovärde och jag anar att idag när pengar styr och tiden är knapp blir en gammal människa lätt en belastning. Dessutom har vi ju fått en kategori bortom de äldre. Vi pratar som en självklarhet om äldre/äldre utan att riktigt precisera vilka vi menar. Jag ogillar verkligen begreppet, som innebär ytterligare en kategorisering av människor. Äldre/äldre är knappast en grupp som det satsas på.

”Människovärdet är okränkbart och får inte förminskas” säger Mona Salin och jag tror på att alla säger att dom håller med, men hur är det egentligen? Jag tror att vi de senaste årtiondena har sett en värderingsförskjutning till de äldres nackdel. Vi blir fler och fler gamla och därmed dyrare och dyrare. Idag skulle inget parti vinna ett val med ”storsatsning på de gamla” som huvudfråga. Så långt räcker inte pengarna och då räcker inte heller solidariteten.

Ett par exempel på det jag menar med värderingsförskjutning. Jag tror att det var i slutet av 80-talet som jag första gången hörde talas om de egoistiska fyrtiotalisterna. Den generation som tränger sig före och förser sig. Jätteproppen Orvar. Det var obehagligt att höra hur fyrtiotalisterna målades upp som en krävande grupp som bör hållas kort. Här började något hända. Mycket sades mellan raderna eller som rena skämt, men det blev på något sätt legalt att anse att de drygt 1,2 miljoner som föddes på 40-talet har tagit för sig mer än dom borde ha. Den åsikten lever kvar idag.

Den 1 december 2004 sade vår dåvarande finansminister så här: ”detta köttberg som vi 60-talister skall föda” och sedan fortsatte det ”jag är inte alldeles säker på att 80- och 90-talisterna får det lätt att hävda sina intressen”. Han talade om 40-talisterna och mer effektivt kan man nog inte ställa generationer mot varandra. Sådant får konsekvenser när det kommer från tungt politiskt håll. Det är ju det som kallas opinionsbildning och meningen med opinionsbildning är just att förändra värderingar.

Det är en halsbrytande jämförelse men har ni tänkt på att större delen av den demokratiska världen hoppas nu på att en 78-årig gubbe skall bli president i världens mäktigaste land. En 78-årig gubbe! Det skulle aldrig kunna hända i Sverige och det beror på våra värderingar, vår människosyn, vår syn på de äldre.

Allt hänger ihop och sakta men säkert har synen på de äldre förändrats. Det är svårt att sätta ord på vad som har hänt, men det handlar om respekt, status, vad som är viktigt och vad som är själva grunden för ett solidariskt välfärdssamhälle.

När vi läser om hur äldre kommer i kläm då dom drabbas av det hemska viruset kanske vi skall ägna en tanke åt våra egna värderingar. Tycker vi att en gammal människa är lika mycket värd som den unga människa som går fort och producerar mycket.

Jag citerar Mona Salin igen: ”som om den som levt länge kan undvaras oss, att den som har få år kvar inte behöver så många fler. Jag tycker det finns något otäckt i detta. Något obehagligt”.