Totte Wallin om det nya Sverige: "Vad finner de hos oss?"

1967 målade Carl Johan De Geer affischen ”Skända flaggan, vägra vapen”. År 2022 angriper Ryssland ett grannland, några ryska stridsplan kränker vårt luftrum och debatten här och synen på vår nation och våra gränser ändras på några timmar. Helt plötsligt diskuterar (S) om vi ska gå med i Nato eller stå alliansfria.

Inga-Britt Ahlenius kallade i Kvartals veckopanel den alliansfria linjen för Socialdemokraternas Gamla Testamente i sällskap med flera döda profeter och Jan Scherman räknade i samma program upp Magdalena Anderssons  alla ”talepunkter” om Nato i SVT:s 30 minuter.

Croneman skriver i DN om ”Natos aggressiva utvidgning” när det är länderna själva som ansöker om medlemskap. Den enda försvarsorganisation som varit aggressiv mot sina egna medlemmar är Warszawapakten i Ungern 1956 samt i Tjeckoslovakien 1968.

Jag läser i tidningarna om ”vilka delar av Sverige som vi ska överge, lämna, om ryssen kommer”? Att en som bor i Trelleborg betalar lika mycket i skatt och har samma rättigheter som den som lever i Kiruna har vi aldrig ifrågasatt. Men nu? Vilka delar ska inte försvaras? Gotland, Österlen?

Att chauvinismen och fördomarna om oss är så utbredda och långlivade har länge förvånat mig. Jag har bott i Skåne och vi har familjerötter i Helsingborg samt en liten sommarbostad mitt i stan och här kallar till och med kulturskribenten Per Svensson stockholmare för ”måsar som skriker och skitar ner”. Härom dagen i Expressen kallade Victor Palm från Kristianstad ljudböcker på rikssvenska för svensk kolonialism trots att hans kulturchef kommer från Lund liksom 75% av rösterna i P1.

Jag bodde mellan 1987 – 1991 i Göteborg när kommunalrådet Göran Johansson sjöng ”Se hur hela Stockholm står i lågor, hurra hurra hurra”. Kanske tänkte han inte på att författaren till just den, en av de vackraste stockholmsbilderna var författad av Taube från Vinga, eller att Amerikabåtarna hette Gripsholm, Drottningholm, Kungsholm och Stockholm! Varför fick ingen heta Partille?

I Norrland talas det ofta om malmen, skogen och älvarna som kolonialism från Stockholm och sant är väl det faktum att pengarna från Wallenberg och Ernest Thiel utvecklade malmfälten i Kiruna och Krügers egna ”guld” Boliden i Skellefteå. Om satsningarna på Northvolt kommer från Norrland vet jag inte, bara att Anders Sundström och initiativtagaren träffade varandra utanför sina lägenheter på Karlavägen i Stockholm. Som plåster på såren så har DN nyss öppnat redaktioner i Umeå, Luleå och Arvidsjaur.

Historisk svenskhet

Vad är då Sverige, svenskheten och vår identitet? Jag lånar från professorn i historia Alf W Johansson som skriver så här efter 1945: ”Moderniteten som själva kvintessensen av den svenska självuppfattningen innebar en flykt från historien, en flykt in i traditionslösheten. Ur historien fanns inga lärdomar att hämta utom möjligen en viss stolthet över den långa fredstraditionen”.

Annat var det efter 1809 då vi förlorat Finland, störtat kungen och startat ”Götiska förbundet” som var ett litterärt, göticistiskt sällskap i romantikens anda som stiftades i Stockholm 1811. Syftet var att återskapa “de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Det var då man ”hittade” vikingen. Medlemmarna skulle vid inträdet anta ett fornnordiskt namn och hålla inträdestal till sin nye namnes minne. Göterna hälsade varandra med det då ovanliga, men fornnordiska, ropet “hej!”. Man höll stämmor under bar himmel och drack ur horn. 

Inom konsten och arkitekturen kallas perioden för nationalromantiken.  Zorn skapade ett Dalarna som knappast ens funnits, Carl Larsson idealbilden av hur ett hem skulle se ut och ”Bruno Liljefors målade vatten så att man kunde dricka det”, sa Ulf Linde. Man skapade Skansen och byggde Lärkstan och vikingavillor i Djursholm. Arkitekten Ragnar Östberg som ritade Stadshuset i Stockholm, Povel Ramels svärfar, var den siste i sin generation med ”storsvenska ideal” strax innan funktionalismens genombrott.

Alf Johansson skriver ”Den som till slut utmanade ”vikingatågen” och romantiken var naturligtvis modernismens August Strindberg. Från och med nu blir det alltmer impopulärt, i varje fall i “progressiva” kretsar, att förknippa svenskhet med Karl XII, vikingalynne och fornstora dar. Däremot blir det allt vanligare under 1900-talets första hälft att knyta svenskheten till moderna dygder som rationalism, demokratiskt sinnelag och praktisk-teknisk skicklighet, gärna i förening med fridsamhet, blygsamhet, kärlek till naturen och en måttfull lagom-mentalitet.

Det nya Sverige

Paradoxalt nog är det just under samma tid som rastänkandet breder ut sig, inte minst bland socialdemokratiska folkhemsideologer. Den moderna svenskheten uppfattas som uttryck för sunda rasegenskaper och spelas ut mot judar och andra folk som anses utgöra ett hot mot folkhemsutopins förverkligande. Först efter andra världskriget, sedan nazismen besegrats, tabuerades detta rastänkande. Samtidigt tabuerades dock i stort sett alla former av svensk nationalism såsom varande potentiellt farlig och ärkesvenskt att vara så modern att man aldrig skådar bakåt mot förgångna krig utan enbart framåt mot större jämlikhet, demokrati och folkhemstrygghet.

Idag ser vi ett helt annat Sverige . År 2021 var över 2 miljoner personer utrikes födda, vilket är 20 procent av befolkningen som också ska bidra med sin bild av Sverige och svenskheten . Men vad finner de hos oss, ett folk som inte ens känner till sin egen historia? Så frågan är väl om vi ska bygga vår framtida nationalism på en sann eller falsk självbild?