Ingen nämner idag 68-rörelsens negativa inverkan

Gemensamt för dessa skildringar är ett rosafärgat nostalgiskt skimmer över en era som tog sin början i maj detta år. Studentrevolter i Paris och Pragvåren spred ringar över Europa. Här i Sverige gick vi förstås ”all in”. Ska det revolteras ska det göras med besked! Jämlikhet, mångfald och solidaritet var ledorden för den individuella frigörelse som nu tog sin start. ”Det är rätt att göra uppror”, skanderades med citat från Maos lilla röda (att Mao samma år i sin klassutrotningskampanj lät döda över 1 miljon kineser var det ingen som visste, eller låtsades om). ”Låt tusen blommor blomma”, var ett annat flitigt Mao-citat. Att alla blommor sedan blommade från samma rot och stam var en annan sak.

Där de mest högljudda såg frigörelse, såg andra odemokratiska idéströmningar och en dogmatisk vänster med flum och narcissism. Det var dåliga tider för demokratin.

När nu 50 år senare hela 68-rörelsen analyseras handlar det bara om dess påverkan på politiken (vilken var marginell) och samhället. Det handlar mest om vad 68-rörelsen var för och inget om vad den var emot. Ingen nämner i dag den negativa inverkan den hade på kulturlivet, framför allt på populärkulturen och tv-underhållningen. Den kom att lägga sig som en grå, nej, röd våt filt över film, musik och tv decennier framåt.

1968 var Olof Palme utbildningsminister och ansvarig för radio och tv. Beslut hade tagits om att starta en ny statlig tv-kanal som kom att heta TV2. Rekrytering var i full gång 1968 och det sades efteråt skämtsamt att ett stort demonstrationståg passerade på väg från Gärdet och knallade rakt in hos Sveriges Television där de togs emot med öppna armar. Hur som helst så var det en homogen samling människor som kom att anställas vid den nya kanalen. De flesta med politisk hemvist på vänsterkanten och nyutsprungna akademiker. Någon erfarenhet från mediet eller underhållning hade man inte. Och så blev det som det blev.

I december 1969 startade TV2. En vecka senare drog den stora gruvstrejken i Kiruna igång och TV2 kom på den lysande idén att skicka upp författaren och agitatorn Sara Lidman som reporter. Objektivitet var inte den nya kanalens främsta merit. Det blev senare en utredning om hur SVT behandlat konflikten.

Även underhållningen var färgad av de nya medarbetarna. Visst fanns här både ”Nygammalt” och Magnus & Brasse men debattprogram och underhållning som skulle provocera dominerade. Det skulle vara radikalt och samhällskritiskt. Den uttalade filosofin för medarbetare vid TV2 var att skildra ”vanliga människor på deras vanliga arbetsplatser”.

TV-tittarna protesterade högljutt och myten om vänstervriden kanal föddes – och lever kvar till viss del än i dag (Medieakademins Förtroendebarometer 2017 visar att de som röstar på miljöpartiet är de som hyser det största förtroendet för SVT).

Störst var påverkan på kanalens barnprogram. 1971 års julkalender, ”Broster, Broster” blev alla tiders mest utskällda. ”Ville, Valle & Viktor” lärde barn hur samhället fungerade (där var inte direktörer och fabriker populära) och i ”A till Ö” fick Olof Palme förklara för barn hur demokrati fungerade. Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan” påstås ha skrämt en hel generation på 70-talet. En professor bemötte det påståendet med att ”det är ett bra sätt att bli rädd – för då lär man sig hantera de svårigheterna senare i livet”.

De radikala strömningarna stannade inte i de baracker där TV2 hölls utan spred sig inom hela koncernen Sveriges Radio och TV. Stormötena avlöste varandra på redaktionerna, där behandlades allt från programinnehåll till färger på gardiner i kontorslokalerna.

Som alla stora rörelser samlades man om en gemensam fiende – den kommersiella musiken. Med gemensamma krafter lyckades man stoppa den förhatliga musikens sista utposter inom företaget: Kvällstoppen och Tio i Topp lades ner. Svensktoppen klarade sig med nöd och näppe.  Filmvärldens Guldbaggegalan höll upp 1971 och Grammis stoppade man 1973. Melodifestivalen lyckades man också stoppa ett år, och då ABBA vunnit 1974 fick de ingen inbjudan till den stora Europafinal som SVT motvilligt tvingades arrangera. Istället kom proggmusiken att dominera, den och folkmusiken. Vadmal och näbbstövlar var plaggen i folkhemmet Sverige då övriga Europa hade glitter, glam och platåskor.

Det var i maj 1968 allt detta startade. Och det skulle förstås SVT fira. Det gjorde man med att sända dokumentären ”Maj 68”, just första maj, som gav oss en bild av den politiskt turbulenta månaden dag för dag och som går att se på SVT Play. Till sin hjälp har filmaren Göran Hugo Olsson haft SVT:s arkiv. Där lär inte material ha saknats från det politiska året.