Vem vill vara vanlig?

I World Values Survey, den ofta citerade värderingsskalan, placerar sig Sverige högt upp i högra hörnet med höga värden för individuell frihet och låga värden för kollektivism samt traditionella och religiösa föreställningar. I andra delen av skalan återfinns länder som Jemen och Jordanien.

Det är riktigt att vi – sett till historien – idag har unika möjligheter att leva och bete oss som vi vill. Att fritt välja yrke, partner, religion och hobbies.  Svenskarna påstås ju vara drömgruppen att testa nya produkter på. Vi är teknikvänliga, nyfikna och anammar gärna nya trender.

Men min stegrande känsla är att vi ändå allt mer styrs av ett flockbeteende, som är mindre tydligt i många andra länder.

Se bara på inredningen i alla dessa stajlade bostadsajter.  Är de inte förvillande lika varandra? Var shoppar vi? Se bara på förekomsten av kedjebutiker i alla gallerior? HM, Clas Ohlson, Synsam, Hemtex, Kicks, McDonald´s, Lindex, Åhléns…

Vi sörjer att många små ”annorlunda” butiker slår igen men blundar för att det sker därför att vi kunder sviker och går dit ”alla andra” går. Till galleriorna.

Och plötsligt….

Alla (nåja nästan) män börjar odla skägg.

Alla flickor har hästsvans.

Alla, unga som gamla, tatuerar sig.

Alla unga kvinnor har magnifika lösögonfransar.

Alla måste plötsligt läsa Camilla Läckberg eller Niklas Natt och Dag.

Alla talar om filmerna på Netflix.

Alla håller koll på åsiktskorridoren. (Försök dig på att ha en kontroversiell uppfattning…)

Alla skaffar sig någon form av allergi.

Det där senaste är extra intressant. Det lär inte finnas något annat land med så många önskemål om specialkost, som inte har religiösa förklaringar, som Sverige. Det är fysisk intolerans mot laktos, gluten, nötter mm plus etiska val hos dem som plötsligt väljer att bli vegetarianer eller veganer. Handlar det om individuell val – eller ett kollektivt tryck?

Jag hörde nyligen talas om en branschorganisation inom konferensvärlden som jämförde önskemål hos deltagare i skilda yrkesgrupper. Bland de konfererande  psykologerna önskade 77% specialkost. Men bland dem som arbetade inom skog och mark var det 0%. Övriga yrkeskategorier placerade sig däremellan.

En bekant till mig driver en omfattande restaurangverksamhet. Hen konstaterar att det skiljer stort mellan svenska och utländska gäster. När utländska gäster äter det som serveras, önskar svenskarna i allt högre grad olika ”speciallösningar”. Hen spekulerar i att vi våra hygieniska krav gjort oss allt känsligare och jämför med fransmännen som bland annat frossar i opastöriserade ostar. Få allergiska problem där.

Tro mig, jag negligerar eller ironiserar inte över allergier, och känner alltför många som plågas av sådana.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur alla dessa särskilda önskemål snarare är uttryck för att vi så förtvivlat gärna vill vara ”lite speciella”.  Men hur blir det när nästan alla vill vara ”lite speciella”? Vad står det för? Individualism eller grupptänkande?

Så, hurdan ska man vara för att kvala in som riktigt udda idag, en verklig individualist?

Jo, sannolikt som en stolt Medelsvensson med genomsnittliga åsikter, värderingar och klädval. En riktigt ovanlig typ…

Själv planerar jag att satsa lite kapital i nya tekniker, som någorlunda smidigt kan ta väck tatueringar. För snart tror jag att det är något som ”alla” vill göra!