Belarusier i Sverige känner frihetens vindar

Nadzeya Charapan och Alesia Rudnik från föreningen Sveriges belarusier under en av de manifestationer som hållits på Mynttorget i Stockholm den senaste tiden.
Nadzeya Charapan och Alesia Rudnik från föreningen Sveriges belarusier under en av de manifestationer som hållits på Mynttorget i Stockholm den senaste tiden.
BelarusTT

Ett historiskt ögonblick – men också ett smärtsamt nationellt trauma. För belarusiska Alesia Rudnik och Nadzeya Charapan har livet i Stockholm satts på paus. All fokus ligger på situationen i hemlandet, på nära och kära som riskerar allt för att avsätta Aleksandr Lukasjenko.

Annons

Annons

Nadzeya Charapan och Alesia Rudnik är födda i Belarus, i Vilejka respektive Hrodna, men bor i dag i Stockholm. Nu följer de spänt situationen i hemlandet där både familj och vänner finns kvar.
Nadzeya Charapan och Alesia Rudnik är födda i Belarus, i Vilejka respektive Hrodna, men bor i dag i Stockholm. Nu följer de spänt situationen i hemlandet där både familj och vänner finns kvar.
Demonstranter protesterar mot Belarus president Aleksandr Lukasjenko och situationen i landet på Mynttorget i Stockholm.
Demonstranter protesterar mot Belarus president Aleksandr Lukasjenko och situationen i landet på Mynttorget i Stockholm.
I stort sett varje dag sedan det av omvärlden utdömda valet i Belarus har belarusier i Stockholm samlats för att manifestera och sprida kunskap om situationen i hemlandet.
I stort sett varje dag sedan det av omvärlden utdömda valet i Belarus har belarusier i Stockholm samlats för att manifestera och sprida kunskap om situationen i hemlandet.

Inför varje ny demonstration berättar Alesia Rudniks föräldrar var husnyckeln ligger gömd och vem som ska passa katterna om de grips. Mobiltelefonerna lämnas hemma så att polisen inte kan se konversationerna med dottern i Sverige.

Det är tragikomiskt. En kvinna jag känner gick till protesterna med toapapper, tandborste och tre par trosor ifall att hon grips. De är medvetna om riskerna men ger inte upp, säger hon när vi möts på ett kafé i Gamla stan i Stockholm.

Några meter bort står ett tjugotal demonstranter på Mynttorget med plakat och rödvita flaggor, symbolen för ett Belarus efter diktaturens fall. Här har de stått i stort sett varje dag sedan det av omvärlden utdömda valet i Belarus den 9 augusti. För Alesia Rudnik och Nadzeya Charapan, båda aktiva inom föreningen Sveriges belarusier, handlar numera dygnets 24 timmar endast om Belarus. Middagar med vänner, Netflix i soffan – det vardagliga livet har förlorat all betydelse.

Det är väldigt svårt att koncentrera sig på annat. Den senaste veckan har jag inte kunnat jobba över huvud taget. Det är en väldigt konstig känsla och svårt att inte kunna vara där, att bara titta på från håll, säger Nadzeya Charapan som sedan i fjol är gästdoktorand vid Uppsala universitet.

"Helt galet"

Det är ett historiskt ögonblick för Belarus. Under uppväxten var det svårt att öppet prata politik utöver de ironiska Lukasjenkoskämt som drogs innanför hemmets stängda dörrar. Nu har allt ställts på ända. Nadzeya Charapan skrattar högt, ögonen tåras.

Han var presidenten som ingen kunde diskutera. Men nu... När han besökte fabrikerna i Minsk och folket buade åt honom för första gången på 26 år – det var helt galet. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle hända.

Känslorna ligger utanpå. Hopp, glädje, oro, stolthet, fruktan. Alesia Rudnik, som är politisk analytiker på den Minskbaserade tankesmedjan Center for new ideas, har alltid varit politiskt intresserad, grät i skolbänken som tolvåring när oppositionen förlorade valet 2006. Nu ser hon med förundran hur människor från alla samhällsklasser och bakgrunder kommer samman med ett gemensamt mål: ett nytt, demokratiskt Belarus, en utmanövrerad Lukasjenko, skapandet av en belarusisk nationell identitet.

Annons

Annons

Gripna torteras

Samtidigt har revolutionskampen haft ett högt pris för många av vännerna. Hon tar fram sin mobiltelefon, bläddrar i bildalbumet och hittar rätt: ett blåslaget ansikte, två klumpiga, bandagerade händer bland vita sjukhuslakan.

Det är en av mina bästa vänner, en journalist från min hemstad Hrodna. Han greps 11 augusti men släpptes efter två dagar. Under de två dagarna hann han få en hjärnskada, båda händerna brutna, och hans ansikte... Ändå är det långt från den värsta historien. Han är journalist – nu kan han inte skriva, så i stället spelar han in vittnesmål från de i samma sjukhusrum.

Att försöka förutspå vad som kommer härnäst är omöjligt, säger de båda kvinnorna. Situationen ändras dagligen, protesterna växer, fler fabriksarbetare går ut i strejk, Lukasjenko kommer med nya utspel. Via ett belarusiskt donationsprojekt skickar de pengar som skänks till det som behövs i stunden: sjukhusräkningar för skadade, ekonomiskt stöd till strejkande, till poliser som valt att kasta sköldarna och ansluta sig till demonstranterna.

"Vill se min flagga"

Nadzeya Charapan samlar in berättelser från de som gripits och släppts, magvändande skildringar av tortyr och människorättskränkningar som hon hoppas kan komma att utgöra underlag för rättsprocesser mot de skyldiga.

Vi går igenom ett nationellt trauma och det kommer att vara viktigt med rättsliga åtgärder för försoningsprocessen. Många är öppna och modiga i dag, men om de skyldiga inte straffas kommer det bli svårt att leva vidare med vetskapen om tortyren och allt som har hänt.

Stödet från omvärlden, däribland Sveriges regering, betyder mycket. Men trycket måste öka – Belarus folk behöver hjälp just nu, säger Alesia Rudnik. Hon arbetade i Kiev när folkmassorna samlades på Majdantorget 2013 med krav på den sittande presidenten Viktor Janukovitjs sorti.

Jag kunde bokstavligen känna hur folk enades, befriades från någon sorts kedjor, kände frihetens vindar. Det är vad jag vill känna nästa gång jag kommer hem. Nästa gång jag korsar gränsen vill jag se min flagga, den som jag bar på min första protest som sexåring tillsammans med mina föräldrar.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons