A-
A+

Cancern fick Greider att älska alldagligheten

'Det är nog viktigt att vi erkänner att vi är svaga emellanåt. Vi är ju det de första 15 åren, och de sista 15 åren också. Så det är en ganska kort tid som vi är högproduktiva medborgare, resten av åren är vi ganska klena', säger Göran Greider som berättar om att ha blodcancer i nya boken 'Barndomsbrunnen'.
"Det är nog viktigt att vi erkänner att vi är svaga emellanåt. Vi är ju det de första 15 åren, och de sista 15 åren också. Så det är en ganska kort tid som vi är högproduktiva medborgare, resten av åren är vi ganska klena", säger Göran Greider som berättar om att ha blodcancer i nya boken "Barndomsbrunnen".
LitteraturTT

Barndom och sjukdom är två domar man får leva med, menar Göran Greider. För honom har de två "domarna" nyligen smält samman. I boken "Barndomsbrunnen" skildrar han hur svagheten under cancern fick honom att se livet med andra ögon.

Annons

Annons

'Jag skrev som terapi varje dag på Facebook och många har hört av sig. En del som har genomgått cancerbehandlingar hade ett slags nytta av det. Och det blev ett slags alldaglighetens tempel, när man skrev om det. Jag gillar alldaglighet, det är ett vackert ord också', säger Göran Greider, här med hunden Stina.
"Jag skrev som terapi varje dag på Facebook och många har hört av sig. En del som har genomgått cancerbehandlingar hade ett slags nytta av det. Och det blev ett slags alldaglighetens tempel, när man skrev om det. Jag gillar alldaglighet, det är ett vackert ord också", säger Göran Greider, här med hunden Stina.
'Jag tycker om uttryck i svenska folket som 'vanligt folk', för det finns en vishet i att tillhöra det vanliga folket – och jag säger inte verklighetens folk nu. Men allt som är att vara borta från det mediala kändismaskineriet, att folk står sådär och pratar om småsaker, det är där livet finns. Vid något tillfälle låg jag inne två, tre veckor och sedan kom jag ut. Bara att höra folk prata om alldagliga saker var som en religiös upplevelse', säger Göran Greider.
"Jag tycker om uttryck i svenska folket som 'vanligt folk', för det finns en vishet i att tillhöra det vanliga folket – och jag säger inte verklighetens folk nu. Men allt som är att vara borta från det mediala kändismaskineriet, att folk står sådär och pratar om småsaker, det är där livet finns. Vid något tillfälle låg jag inne två, tre veckor och sedan kom jag ut. Bara att höra folk prata om alldagliga saker var som en religiös upplevelse", säger Göran Greider.

Det började med en lunginflammation förra våren, berättar Göran Greider när han med viss möda sätter sig på uteserveringen vid Årsta torg i Stockholm. Efter en lång rad undersökningar konstaterades det att han hade drabbats av blodcancer. Som en form av terapi började Göran Greider att skriva om upplevelsen på sin Ipad, nerbäddad i soffor och sjukhussängar.

Och svagheten som överväldigade honom framkallade tankar på barndomen.

När man är svag inser man att man är beroende av en massa folk runt omkring en. Och det är väl det man försöker undvika hela livet. Men som barn är man ju helt i händerna på omgivningen och när man blir så här utslagen finns det inget man kan göra själv. Svagheten framkallar någonting, säger han.

Skriver om djuptiden

Göran Greider är känd som en stridbar författare och skribent. Men på sjukhuset trädde "djuptiden" fram och det dagsaktuella gav vika. Han letade sig tillbaka till landsbygdens barndom i "den tomma tidens paradis".

När man skriver om samhälle och politik följer man med i nyheterna löjligt mycket och det där försvinner på sjukhuset. Det blir andra tidslager som kommer upp, säger Göran Greider, och blir avbruten av att hans gamla hund Stina skäller efter bulle.

Göran Greider skriver om sin släkt, som befolkas av bönder och arbetare. I poetiska glimtar skymtar hans mamma fram, en sömmerska som tog hand om fem söner. Hans pappa var sjöman och förde in en frisk fläkt av världen.

Jag hade inte någon olycklig barndom men mina föräldrar var väl inga pedagogiska föredömen. Särskilt farsan var aldrig särskilt närvarande. Så det var väl ingen samhörighet direkt.

Annons

Annons

Ärvde ilskan

Pappan fick raseriutbrott, ett humör som Göran Greider säger sig ha ärvt. Han vet att det inte är den gängse bilden av honom: i politiska diskussioner är han ofta lugn.

Många tror att jag är ganska stillsam och det är jag för det mesta, säger han med sin mörka röst, och förklarar att utbrotten ofta kommer när maskiner inte funkar.

Pappans ilska var inte lika harmlös, utan resulterade ibland i stryk av sönerna. Men även om Göran Greider snuddar vid de personliga detaljerna vill han inte lämna ut någon. Liv är viktigare än litteratur, slår han fast, samtidigt som han dömer ut sig själv som feg. För han ser hur samma inställning ligger som en hämsko över moderna klasskildringar.

Där finns dock en klassåtskillnad, menar Greider. Jan Myrdal hade inga problem med att skriva ner sina föräldrar, eftersom de inte var försvarslösa.

Greiders föräldrar var däremot ofta illa ansedda av "sossemaffian". Pappan ansågs inte pålitlig, fnyser Göran Greider, men lägger till att han ändå beundrar Socialdemokraternas skötsamhetspolitik som var ett sätt att resa sig ur misären.

Men inskränktheten hos en viss typ kan göra en galen när man tänker på det. Hur mycket förakt det har varit mot dem som inte var hundraprocentigt skötsamma.

Svagheten vår styrka

Sårbarheten och hjälplösheten är ny för Göran Greider, men någon dragning mot ångest har han inte. Han skrattar åt ironin i att han vårdats på Karolinska i Stockholm – som han kallar symbolen för de nyliberala konsulternas era. Samtidigt som han skriver om att tappa allt kroppshår och bli "hal som en fisk" analyserar han det han ständigt har återkommit till: välfärden, sjukförsäkringen och politiken.

Grundanalysen har alltid varit socialistisk. Men med glädje har han upptäckt ett inre stråk av konservatism: han skriver nostalgiskt om barndomens kristendomskunskap. Konservatismen har en viktig insikt om hur ett samhälle ska hålla ihop, tror han.

Vi har behov av vissa gemenskaphetsstiftande inslag. Vi måste ha ett samhälle där en som bor i en villa utanför Stockholm känner något för dem som är gängkriminella i Tensta. Om det inte finns några band alls där är det svårt att få ett samhälle att funka.

Nu skakar hela jorden "i nyliberala skalv", konstaterar Göran Greider och medan Stina skäller efter – och får – den sista biten bulle kastar han sig in i evolutionsbiologin. Människans skörhet kräver ett mer empatiskt samhälle. Det skriver till och med Darwin: det är tack vare vår svaghet som vi var tvungna att samarbeta.

Själva svagheten är källan till det som har visat sig vara människans styrka.

Göran Greider kommer att vara svag ett tag till. Men nu är han fri från cancerceller och hans så karaktäristiska hår har börjat växa tillbaka.

Jag hade hoppats att det skulle komma på flinten också men det verkar fan inte göra det.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!