Debutant 2021: "Man ska inte slåss om misären"

Sogand Sasanpour debuterar i vår med romanen 'Hennes söner'. I boken får läsaren möta en annan bild av Stockholms innerstad: en ruffig stad med invånare som kämpar för brödfödan vid sidan av den fernissade som är bebodd av högavlönat folk med spatiösa våningar och som har lyxen att jobba hemma när pandemivindar blåser.
Sogand Sasanpour debuterar i vår med romanen "Hennes söner". I boken får läsaren möta en annan bild av Stockholms innerstad: en ruffig stad med invånare som kämpar för brödfödan vid sidan av den fernissade som är bebodd av högavlönat folk med spatiösa våningar och som har lyxen att jobba hemma när pandemivindar blåser.
LitteraturTT

Stockholms innerstad har länge kallats "ett reservat för de rika". Men det är inte hela sanningen om vår huvudstads mest centrala delar. I sin debutroman "Hennes söner" berättar Sogand Sasanpour om ett helt annat Stockholm.

Annons

Annons

Annons

Annons

Kvarteret Linjalen byggdes på 1960-talet. Nyligen avslutades en upprustning. När några lokalpolitiker kommenterade upprustningen i tidningen Mitt i Södermalm beskrev de det gamla Linjalen som 'ett näste för otrygghet', som 'en skamfläck på Söder' och som ett område där det rörde sig 'skumma personer'. Det är om denna 'skamfläck' och dess invånare som Sogand Sasanpour skriver i sin debutroman 'Hennes söner'.
Kvarteret Linjalen byggdes på 1960-talet. Nyligen avslutades en upprustning. När några lokalpolitiker kommenterade upprustningen i tidningen Mitt i Södermalm beskrev de det gamla Linjalen som "ett näste för otrygghet", som "en skamfläck på Söder" och som ett område där det rörde sig "skumma personer". Det är om denna "skamfläck" och dess invånare som Sogand Sasanpour skriver i sin debutroman "Hennes söner".
I april debuterar Sogand Sasanpour med romanen 'Hennes söner', men hon har än så länge inte hunnit landa i sina förväntningar. 'Jag hoppas förstås att man ska läsa boken, att man ska ta till sig den här familjen. För egen del kommer jag att fortsätta skriva. Den här boken har jag skrivit på kvällar, helger och i andra luckor', säger hon.
I april debuterar Sogand Sasanpour med romanen "Hennes söner", men hon har än så länge inte hunnit landa i sina förväntningar. "Jag hoppas förstås att man ska läsa boken, att man ska ta till sig den här familjen. För egen del kommer jag att fortsätta skriva. Den här boken har jag skrivit på kvällar, helger och i andra luckor", säger hon.

När Sogand Sasanpour efter studenten lämnade hemstaden Borås för juridikplugg i Stockholm fick hon efter några år lägenhet på Södermalm – den gamla arbetarstadsdel där gentrifieringen nu i början av 2000-talet hade kommit i gång på allvar och där allmännyttan såldes ut i rekordfart och bostadspriserna steg lika fort.

Men mitt i smeten fanns som i en märklig glänta ett kvarter som stack ut både vad gällde arkitektur och invånare; kvarteret Linjalen – ofta skymfat genom att kallas "skamfläck" och beskrivas som ett stycke miljonprogram dumpat i innerstaden.

Sogand Sasanpour bodde alldeles i närheten och tankarna kretsade allt oftare kring Linjalen – inte minst kring de "skumma personer" som rörde sig där, för att citera vad en lokalpolitiker sade när kvarteret häromåret fick en omdiskuterad upprustning.

I dag representeras Stockholms innerstad av en viss typ av människor, av sådana som som kan unna sig ett bröd för 120 kronor – men det är inte hela sanningen. Det finns öar i staden där det bor andra människor, säger Sogand Sasanpour.

Ingen renodlad diskbänksrealism

Det är dessa stockholmare som hon har velat ge en röst i romanen "Hennes söner" – en historia om en annan sorts innerstadsbor, om fru Darija och hennes make, men mest om deras tonårssöner; bröderna Kim och Frank – allra mest om lillebror Kim.

Jag hade lagt märkt till en snällhet som finns hos vissa personer. Jag började fundera kring vad som krävs – och inte – för att en person ska kunna vara genomgod. Det var så Kim uppstod. Frank och Kim är bröder och lika – men de är samtidigt olika. Kim använder sina händer för att rita, Frank använder dem för att slåss.

Trots att romanen handlar om ungdomskriminalitet, drogmissbruk och lågavlönade knegare möts inte läsaren av någon renodlad diskbänksrealism. Men så är Sogand Sasanpour också influerad av ryska författare som Dostojevskij och Gogol – som trots att de lite slarvigt ofta kallas realister var lika mycket romantiker. Inte minst det absurdistiska hos Gogol har satt sina avtryck hos debutanten.

Jag blev väldigt tagen av novellerna "Näsan" och "Kappan" där allvaret inte utesluter en lekfullhet. Jag tycker om den sortens berättelser som trots sitt allvar också är en saga eller dröm. Det är nog svårt att läsa min bok på en helt realistisk nivå.

Annons

Annons

Gammal slang möter ny

Tonårsgrabbarna Kim och Frank är udda figurer inifrån och ut och de har därtill ett egendomligt språk: en blandning mellan modern slang och gammalt söderkisnack; bröderna låter ungefär som en mix mellan Dogge Doggelito och Jerry Williams.

Jag ville komma åt det där långsamma och otydliga som finns i äldre söderslang.

"Hennes söner" är en syskonhistoria men Sogand Sasanpour själv är ensambarn uppvuxen med sin mamma. De kom till Sverige från Iran när hon var mycket liten.

Syskon var inget som jag saknade under uppväxten. Växer man upp ensam med bara en förälder så bli det en speciell relation. Men som vuxen har jag tänkt mer på det. Syskonen är ju det som är kvar av ens ursprungsfamilj när föräldrarna gått bort.

Men romanen är också berättelsen om fru Darija, om kvinnan som en gång skrev dikter och som i ungdomen upplevde passionerad om än destruktiv kärlek, men som efter ett halvdant giftermål och flytten till Sverige har förvandlats till en sotig isklump av besvikelse, ilska och förfelat liv. Varken maken eller sönerna når fram till henne.

"Finns inte bara ett Stockholm"

Sogand Sasanpour är en författare som gör mer än att bara berätta en historia. Hon blev försvarsadvokat för att ge röst åt dem som inte har någon, för att vara den som står stadigt jämte en när det blåser – ett patos som går igen också i boken.

Det finns något i rollen som försvarare som går bortom juridiken. Som försvarare träffar man människor som man annars aldrig skulle träffa. Man får en förståelse för saker även om man inte försvarar själva gärningen. Saker slutar att vara svart och vitt.
Jag känner en stor kärlek till Stockholms innerstad, men det finns inte bara ett Stockholm. Alla har sina problem, även medelklassen, och man ska inte slåss om misären. Men det finns ju folk som har det svårt på riktigt, och de kanske borde få mer plats. Vi får inte tröttna på att ta till oss andras problem bara för att det inte är våra.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons