A-
A+

Elin Anna Labba: "Jag har fått riva två hem"

'Det roliga med platsen jag kommer från är att folk är extremt duktiga på att bygga, för folk har tvingats flytta så många gånger', säger Elin Anna Labba vars nya roman är skriven ur en ilska och en kärlek till kåtans byggkonst. Arkivbild.
"Det roliga med platsen jag kommer från är att folk är extremt duktiga på att bygga, för folk har tvingats flytta så många gånger", säger Elin Anna Labba vars nya roman är skriven ur en ilska och en kärlek till kåtans byggkonst. Arkivbild.
LitteraturTT

Hela samiska byar dränktes när industriföretag dämde upp sjöar i Norrland. Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar om att gång på gång mista sitt hem – och samtidigt stängas ute från folkhemmet.

'Vi har på väldigt kort tid förändrat hela vår värld. I den här boken med en extrem dämning. Det går att göra vattenkraft i mindre skala där man inte skapar de stora industrilandskapen. Men man har i Sverige haft en tendens av att göra det så stort det bara går', säger Elin Anna Labba. Pressbild.
"Vi har på väldigt kort tid förändrat hela vår värld. I den här boken med en extrem dämning. Det går att göra vattenkraft i mindre skala där man inte skapar de stora industrilandskapen. Men man har i Sverige haft en tendens av att göra det så stort det bara går", säger Elin Anna Labba. Pressbild.

När Elin Anna Labba skrev "Herrarna satte oss hit" om de tvångsförflyttningar som samerna utsattes för på 1900-talet närmade hon sig också en mer personlig berättelse. Via samiskans poetiska bildspråk har det blivit en roman, som även den kretsar kring hur samer har drivits från sina hem – denna gång i modern tid.

Det här är mycket min egen uppväxt. Jag bor fortfarande vid en sjö, vid ett regleringsmagasin som har blivit "ett hav". Så berättelsen har legat framför ögonen hela livet, säger hon.

I boken kommer Ingá, hennes mamma Rávdná och moster Ánne hem till "sommarlandet" vid tiden för andra världskriget och upptäcker att hela byn ligger under vatten. Företagen som bygger ut elförsörjningen har dämt upp en sjö, utan att rådslå med eller varna samerna. Det sker sedan gång på gång, ända fram till 1970-talet, och händelserna påverkar fortfarande människor.

Jag har själv varit med om att vi har fått riva platser jag har bott på, två torvkåtor. Backarna eroderar och rinner ner i sjön. Så känslan av otrygghet är min egen, säger Elin Anna Labba, som fram till för ett tiotal år sedan bodde i kåta om somrarna.

Släpps inte in

Parallellt med uppdämningarna av sjöarna fick samer så sent som på 60-talet trängas i en typ av kåkstäder, där isen och fukten klättrade upp på kåtans väggar om vintern. Staten tillät inte samerna att modernisera hemmen.

Det är en obegriplig tid i Sverige, där man från samiskt håll ser hela folkhemmet byggas upp. Man vill komma in men får inte, säger Elin Anna Labba.

Hon skriver om Rávdná, som har en förlaga i hennes farfars mor. Elin Anna Labba skildrar hur Rávdná får avslag på sin förfrågan att bygga ett hem av fogden, men ändå snickrar ett hus: ett litet ruckel i fjällen på fem kvadrat som hon vårdar ömt. Hennes protest sticker ut i det samiska samhället, till dotterns skam.

Man har ingen tradition av att göra motstånd och inga verktyg, inget stöd.

Historien upprepar sig

Under den pågående nyindustrialiseringen av Norrland tycks historien upprepa sig, hävdar Elin Anna Labba.

Boken är skriven ur en ilska. Framförallt är den väldigt präglad av min vardag just nu, i en renskötarfamilj och en klimatkris där inget sker, säger hon.

Men motståndet i det samiska samhället har vaknat. När politiker inte lyssnar försöker många förändra via domstolarna – och konsten.

Genom konsten når Sápmi fram.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.