Filmrecension: Alltför kärvt om Schjerfbeck

Laura Birn i titelrollen är magnetisk på duken men i det stora hela är 'Helene' en ganska seg film. Pressbild.
Laura Birn i titelrollen är magnetisk på duken men i det stora hela är "Helene" en ganska seg film. Pressbild.
FilmrecensionTT

Vackert foto och en magnetisk Laura Birn i huvudrollen gör "Helene" till en stämningsfull konstupplevelse. Men ett kärvt tilltal och trist fokus blir en utmaning för dem som inte är redan insatta.

Annons

Annons

Den unge Einar (Johannes Holopainen) uppskattar Helene Schjerfbeck som konstnär och känslor uppstår. Pressbild.
Den unge Einar (Johannes Holopainen) uppskattar Helene Schjerfbeck som konstnär och känslor uppstår. Pressbild.

Konstnärer ska inte behöva förklara sin konst. De ska bara ta in. Skapa. Lämna åt betraktaren att tolka. En rimlig hållning att ha, som just konstnär.

Filmer om konstnärer är förvisso också konstverk men här kommer ett tips till filmskapare: ha en lite tydligare programbeskrivning än "skildra konstnären genom dennes konst". Så himla kul att se på när färg torkar/lera stelnar/trolldeg knådas är det oftast inte.

Närliggande exempel är Jacques Doillons mycket marmorfokuserade film om Rodin samt Julian Schnabels van Gogh-skildring, där Willem Dafoe under merparten av filmen ligger på marken och gnuggar jord i ansiktet och slår ut med armarna i soldränkta vetefält – för att man ska förstå exakt hur mycket van Gogh tog in och skapade.

När det nu äntligen blivit dags för en film om en kvinnlig konstnär, den finlandssvenska Helene Schjerfbeck (1862–1946), är fotot mycket vackert – varenda bildruta ser ut som ett noga komponerat stilleben i konstnärens avskalade anda – men formen så genomgående kärv att den emotionella kontakten med henne blir svag.

Informationen är överlag knapp. Replikerna likaså. Det blandas färger på en palett. Det skuras golv. Det hängs upp tavlor. Ljus studeras noga.

För inte redan invigda i Helene Schjerfbecks liv blir det pussligt värre att hänga med på grundläggande fakta; vi möter henne i en svår period i livet där hon är halvt bortglömd och bor i fattigdom med en riktig ragata till mamma men hur hon slog igenom från början och vad som hände sedan får man googla sig till.

Laura Birn i titelrollen är magnetisk på duken men har en sådan underspelad stil att det nästan blir svårt att förstå Schjerfbecks handlingar och känslolägen. När hon i en ovanligt ordrik passage berättar om sitt caféliv i Paris med några väninnor tidigare i livet suktar man efter en berättelse om den perioden.

Regissören Antti J Jokinen väljer i stället att berätta om den ganska tröttsamme unge Einar Reuter, som dyker upp och intar positionen som adept och föremål för olycklig förälskelse från Helenes sida. Att välja just detta fokus för en biografi om en stor kvinnlig konstnär känns obegripligt.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons