Filmrecension: Autentiskt om queer tonårstid

'Alltid Amber' skildrar hur Amber, som identifierar sig som icke-binär, försöker hitta sig själv. Pressbild.
"Alltid Amber" skildrar hur Amber, som identifierar sig som icke-binär, försöker hitta sig själv. Pressbild.
FilmTT

"Alltid Amber" skildrar en på många sätt vanlig tonåring som kämpar för att hitta sig själv. Amber är också icke-binär, vilket förstås gör den här dokumentären både ovanlig och sevärd.

Annons

Annons

Amber möter Olivera och så ser livet lite ljusare ut i 'Alltid Amber'. Pressbild.
Amber möter Olivera och så ser livet lite ljusare ut i "Alltid Amber". Pressbild.

17-åriga Amber går på gymnasiet och har tillsammans med sin bästis Sebastian ("min bror") hittat en fristad. De delar erfarenheten av att känna sig obekväm med tvåkönsnormen.

Tanken med dokumentären är från början att följa deras vänskap men ungefär ett år in i filmandet så händer det något som Amber (och kanske inte filmarna heller) aldrig hade kunnat tänka sig: ett svek av oförlåtligt slag. Utan sin ständiga följeslagare får Amber vingla ut i ett tonårsliv fullt av fylla, osäkerhet och ensamhet.

Med "Alltid Amber" har Hannah Reinikainen och Lia Hietala lyckats få till en jobbigt autentisk orgie i olyckligt och trevande tonårsliv – inte minst tack vare allt egenfilmat mobilmaterial. I grund och botten handlar filmen om hur hemskt det är att vara ung. Men den här historien blir förstås också unik eftersom Ambers identitetssökande är så väldigt komplicerat.

"Hur mycket ska jag behöva förändras för att samhället inte förändras tillräckligt fort?" Amber ställer frågan i mötet med sin psykiater och där någonstans ringas problematiken in i en elegant mening. För Amber trivs inte med sig själv, eller kanske snarare med hur samhället ser på den kropp som hon hör ihop med. Fast hon är fel pronomen. Amber är icke-binär och vill kallas den.

Man kan ha många åsikter om korrekta pronomen, transvården eller rentav den "translobby" som sägs styra och ställa. Man kan också ta del av rapporter om psykisk ohälsa bland unga transpersoner och hur de är överrepresenterade när det gäller självskadebeteende och självmordsproblematik.

Och sedan kan man se den här filmen, som på ett nyanserat sätt ställer en ung människa i förgrunden och påminner om hur absurt svårt det är att bara få vara sig själv.

Många av de finaste scenerna äger intressant nog rum i Ambers badkar, som ett intimt eko från den badkarstäta och drömska dokumentären "Pojktanten" av Ester Martin Bergsmark, som väl får ses som en pionjär på området.

Mot slutet av filmen är man dock lite mätt på bilderna med fulla tonåringar och hårfärgning och suktar efter tydligare dramaturgi. Vad hände exempelvis i den för historien så bärande relationen till Sebastian, egentligen? Däremot är det ett snyggt drag att låta ett avgörande möte med vården fungera som en inramning av Ambers berättelse.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons