Filmrecension: För stelt om de Gaulle

Familjelivet, med den älskade dottern Annie, får stort utrymme i 'De Gaulle'. Pressbild.
Familjelivet, med den älskade dottern Annie, får stort utrymme i "De Gaulle". Pressbild.
FilmrecensionTT

Lambert Wilson är porträttlik. Produktionen är det heller inget fel på - ändå blir filmen om den franske nationalhjälten Charles de Gaulle märkligt livlös.

Annons

Annons

Lambert Wilson gör en porträttlik tolkning av Charles de Gaulle. Pressbild.
Lambert Wilson gör en porträttlik tolkning av Charles de Gaulle. Pressbild.

Att göra filmer om det egna landets historiska hjältar och förgrundsgestalter är inte lätt. Det blir ofta väldigt vördnadsfullt och bugande, det ska tilltala den inhemska publik som filmen först och främst är gjord för, och då ska man inte komma med någonting som kan andas kritik.

I stället kan man kritisera och satirisera liknande personer i andra länder – exemplifierat i porträttet av en ständigt whiskypimplande Winston Churchill (Tim Hudson) i den här franska filmen om Charles de Gaulle.

Filmen handlar om den period 1940 då det såg ut som om Frankrike var på väg att helt besegras av nazisterna och en rad militärer, med marskalken Petain i spetsen, hårt lobbande för att landet skulle ge upp och sluta fred med Hitler.

En av de få som motsatte sig detta och som ville slåss vidare var Charles de Gaulle. De interna stridigheterna ledde till sist till att han tog till sin tillflykt till England och där började leda motståndskampen, inte minst med radiotal till nationen – detta samtidigt som Petain blev ledare för den så kallade Vichy-regimen, som gett upp för Hitler (Petain dömdes efter kriget för landsförräderi).

En (med förstärkt näsa) porträttlik Lambert Wilson spelar de Gaulle, som vi möter både som militär och som hemmapappa, där inte minst kärleken till dottern Annie, som har Downs syndrom, får stort utrymme. Detta varvas med de Gaulles alltmer hetsiga konfrontationer med Petain & co, och sedermera också med hur de Gaulles familj flyr från det sönderbombade Frankrike och med båt hoppas kunna ta sig till England.

Produktionsmässigt är det inget fel på ”De Gaulle”, inte heller på skådespeleriet. Ändå lämnar den mig oberörd, det känns aldrig som om man kommer huvudpersonen in på livet, inte heller de andra rollfigurerna, allt är för vördnadsfullt och stelt, det finns inget liv i berättelsen. Det skulle vara betydligt intressantare att få se en film om till exempel de Gaulles år som president och den komplexa inställningen till Algeriets självständighet och de turbulenta år som följde.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons