A-
A+

Filmrecension: Futuristiskt om mäns dolda känslor

Tom Holland är träffsäker i rollen som Todd, som bokstavligen bär sina känslor utanpå kroppen i 'Chaos walking'. Pressbild.
Tom Holland är träffsäker i rollen som Todd, som bokstavligen bär sina känslor utanpå kroppen i "Chaos walking". Pressbild.
FilmrecensionTT

"Chaos walking" är en spännande men rörig metafor för mäns undertryckta känslor i dystopisk rymdkoloni-förpackning.

Annons

Annons

'Chaos walking' har en originell idé men slarvar bort de stora frågorna, anser TT:s recensent Kristoffer Viita. Pressbild.
"Chaos walking" har en originell idé men slarvar bort de stora frågorna, anser TT:s recensent Kristoffer Viita. Pressbild.

År 2257 har människan äntligen lyckats kolonisera en annan planet. Den nya världen består i huvudsak av regnig barrskog och är endast befolkad av män. Kvinnorna påstås vara utrotade av planetens utomjordiska ras "spacklarna".

Planeten har på något sätt även berövat männen från ett mentalt filter, vilket får deras tankar och känslor att sändas ut, mer eller mindre ofrivilligt, till alla omkring sig. Det kallas för "brus" och illustreras som datoranimerade moln runt männens huvuden. Vissa är bättre än andra på att kontrollera det. En något klumpig men ändå kreativ metafor för hur stoisk tystnad och kontroll ofta värderas högt när manlighet ska mätas.

En farkost kraschlandar och den enda överlevaren är förstås en kvinna, Viola (spelad med lagom återhållsamhet av Daisy Ridley). Kolonins ärrade borgmästare (en barsk Mads Mikkelsen) ser henne som en biljett bort från den regniga skogsplaneten.

Men Viola flyr och får snart hjälp av den unge Todd (Tom Holland, känd från senaste "Spider-man"). Todd är tyvärr väldigt känslostyrd och därmed extremt dålig på att ljuga. Han har ännu svårare att hålla en obrydd fasad när tankar som "Var en man!", "Var tuff nu" och "Jag vill kyssa henne" hela tiden undslipper honom trots att han kämpar för att dölja dessa.

Det något svajiga science fiction-konceptet förmedlas humoristiskt av Hollands träffsäkra skådespel och skapar illusionen av ett fönster in i mannens innersta tankar. Det liknar en reaktion på vår tids mediala könskrig, och framstår som en uppmaning till män att lära sig att lyssna på och kommunicera sina känslor. Daisy Ridley är varken girlboss eller hjälplöst offer i rollen som Viola, utan snarare filmens ankare för sunt förnuft, men därmed också lite för mycket projektionsyta.

Det blir således en mjuktuff och nervös jakt genom ett oförlåtande skogslandskap, med en känsla av västernfilm då de onda, känslokalla, männen tar sig fram på häst och klär sig som en futuristisk blandning av cowboys och vikingar.

Tyvärr bär inte idén hela filmen, som slarvar bort stora frågor kring planetens utomjordingar (vilka är de? vad vill de? etc.) och människornas egentliga syfte på planeten. Det är underhållande så länge man inte ifrågasätter alla logiska luckor.

För en mer välgjord existentiell sci-fi-upplevelse om att kolonisera andra planeter rekommenderas HBO:s serie "Raised by wolves".

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Spara 100 kronor på ett helår – ingen bindningstid!