Filmrecension: Hjärtevärmande och kul med Uje

Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i filmen 'Spring Uje spring'. Pressbild.
Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i filmen "Spring Uje spring". Pressbild.
FilmrecensionTT

"Spring Uje spring" kommer att värma publikens hjärtan, få tittarna att fälla tårar och skratta högt. Henrik Schyfferts filmdebut är en perfekt julfilm – med köttfärssås, förskolehämtningar och oväntad poesi i Bredäng.

Annons

Annons

Annons

Annons

'Spring Uje spring' handlar om musikern och radioprataren Uje Brandelius, som drabbas av Parkinsons sjukdom. Pressbild.
"Spring Uje spring" handlar om musikern och radioprataren Uje Brandelius, som drabbas av Parkinsons sjukdom. Pressbild.

"Här kommer livet och du fattar ingenting", sjunger Uje Brandelius. Han spelar Uje Brandelius, som sjunger sina egna låtar i sin riktiga lägenhet i Bredäng utanför Stockholm. Hela historien är fiktiv, ändå är alltihop sant.

Det är helt enkelt "På låtsas och på riktigt", som Uje Brandelius band Doktor Kosmos sjunger i inledningen, för att på ett snyggt sätt påminna oss. Det är inte så klurigt som det kanske låter, i alla fall inte när man ser denna varma, humoristiska, diskbänksrealistiska och samtidigt drömska musikfilm, som skildrar hur musikern och radioprataren Uje Brandelius får Parkinsons sjukdom.

Regidebuterande Henrik Schyffert har byggt filmen på Uje Brandelius egenskrivna scenföreställning. Det har blivit en rolig och mycket filmisk film, som driver friskt med pretentiösa konstnärer och ängsliga stockholmare ur medelklassen, som kämpar med sin politiska korrekthet. Inte helt olik mediebilden av Schyffert själv, kan man säga.

Samtidigt finns det en verklig ångest som mullrar lågintensivt. Uje Brandelius får ett hemskt sjukdomsbesked och filmen handlar om hur han tacklar det (inte så bra, är väl ingen större spoiler).

Genom hela filmen löper en noggrannhet i detaljerna som höjer kvaliteten, från hur Ujes föräldrar på ett träffande generationstypiskt sätt framför sitt tal på hans 50-årsdag till alla de fritidsaktiviteter som Ujes lilla dotter Vega släpas med på varje vecka – med tillhörande krystad föräldradialog. "Ah, Bredäng, det är en blandad förort va? Bor ni i bostadsrätt eller?" är en återkommande replik, som blir roligare för var gång.

Filmer om livskrisande män har det gjorts förr, kan man lugnt säga. Varför ska man bry sig om just Uje Brandelius och hans sjukdom och familj? Även om de är väldigt charmiga? Tja, för att Schyffert och gänget lyckas ta det mycket specifika i en gammal indieprofils förortsliv och göra det till en universell berättelse om att bli livrädd och ledsen. Det är fint och imponerade.

Att livet sällan blir som man tänkt sig, är en klyscha förstås. Men den passar väldigt bra för att beskriva både innehållet i filmen men också omständigheterna runtomkring den. I stället för premiär i våras fick den av kända skäl vänta till nu. Och frågan är om den inte passar ännu bättre som en (oväntad) julfilm med sitt slitstarka budskap om att det kan gå att hitta lite hopp och ljus där i mörkret.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons