A-
A+

Filmrecension: Myrdal underhöll in i det sista

Jan Myrdal hos frisören. Pressbild.
Jan Myrdal hos frisören. Pressbild.
FilmrecensionTT

En ny dokumentär skildrar Jan Myrdals sista tid i livet och hans smått dysfunktionella förhållande till sitt kanske största fan.

Annons

Annons

Lasse Diding i badet. Pressbild.
Lasse Diding i badet. Pressbild.

2012 flyttade Jan Myrdal och hans enorma bibliotek till Varberg. Den kontroversielle skriftställaren var pank, men tack vare den förmögne hotelldirektören Lasse Diding fick både Myrdal och hans böcker en fristad på västkusten.

I dokumentären "I väntan på Jan Myrdals död" besöker vi dem något år före författarens död förra året. Här gnisslar det i förhållandet. Jan Myrdal avfärdar Diding som hotellknodd och låtsasrevolutionär, "jobbigare än både Lukas Bonnier och Jan Stenbeck". Diding blir i sin tur allt mer irriterad på sin bångstyrige skyddsling och tycker att Myrdal har blivit för gaggig för att skriva.

Det här är en film om att bli gammal, får vi veta. Samtidigt känns den lika mycket som en skildring av två män som fastnat i ett skevt beroende av varandra. Båda två får här en både varm och poetisk blick av filmskaparna Bengt Löfgren och Bo Sjökvist. Franska Trions mjuka dokumentärfilmsjazz gör också sitt för stämningen. Men de två huvudpersonernas trätande känns liksom inte tillräckligt spännande för att bära en hel film.

Lasse Diding verkar se på sin idol ungefär som på de andra kommunistledarna i sin samling av kitschiga trädgårdstomtar. Myrdal verkar egentligen vara helt ointresserad av Diding, och av allt annat som stör honom från att skriva så mycket som möjligt innan han dör – en kamp mot klockan som han redan har utkämpat i 70 år.

Det råder liksom ingen tvekan om vem som är stjärnan – varken i deras förhållande eller i själva filmen. Jan Myrdal lyckas vara underhållande hela tiden, både som tuffing i intervjuerna och som vandrande anakronism i scenerna däremellan. Som när han för en käkkirurg förklarar att han dras med en gammal släng av amöbadysenteri och att hans äldsta tandlagningar är från New York 1938.

Lasse Diding är å sin sida en hyfsat intressant figur, men inte tillnärmelsevis lika intressant som Myrdal eller som sin egen excentriska image. Att se honom lägga ut texten och röka cigarr i badet blir ganska tröttsamt till slut.

"Det finns viktigare saker att visa och diskutera än Diding", utbrister en vresig Myrdal – och man kan inte låta bli att hålla med honom.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

390kronor

Vår Premiumtjänst fyller ett år – det firar vi med ett kanonerbjudande! Du får ett helår för endast 390 kronor.