A-
A+

Filmrecension: Paradroll för Hopkins

Olivia Colman i rollen som dottern Anne och den Oscarsbelönade Anthony Hopkins som fadern i 'The father'. Pressbild.
Olivia Colman i rollen som dottern Anne och den Oscarsbelönade Anthony Hopkins som fadern i "The father". Pressbild.
FilmrecensionTT

Anthony Hopkins glänser i en roll som åldrande och alltmer förvirrad pappa i "The father" – som är ett lågmält gastkramande kammarspel.

Annons

Annons

Anthony Hopkins spelar en man som blir allt mer osäker på vad som är verkligt i 'The father'. Pressbild.
Anthony Hopkins spelar en man som blir allt mer osäker på vad som är verkligt i "The father". Pressbild.

Det är lite styltigt och teatralt inledningsvis när "The father" rullar i gång. Det blir ofta så när en scenföreställning ska bli film. I det här fallet är det den hyllade pjäsen med samma namn av den franske dramatikern Florian Zeller (som även nu regisserar) som fått ny filmisk form. Och till en början känns det lite obekvämt.

En äldre man, Anthony, får besök av sin medelålders dotter Anne och de börjar gräla om att han ännu en gång har varit otrevlig mot en hemvårdare. Han är trumpen, vill mest bli lämnad i fred och misstänker dessutom att hans klocka blivit stulen. Den sitter ju inte på armen. Långa replikskiften om en flytt till Paris, en kyckling som ska tillagas, "jag klarar mig själv"-utbrott, nämnda klocka och en ganska stel kamera förstärker intrycket av att man tittar på filmad teater.

Men det stela fyller en funktion, visar det sig, när de rigida ramarna lossar i kanterna. Handlingen utspelas ur pappans perspektiv och snart förstår man att det inte riktigt går att lita på någonting. Scener tas om, händelseförlopp visas om igen och gastkramande nog börjar helt okända människor dyka upp i lägenheten. Det som börjar som ett segt drama utvecklas stundtals i en thrillerartad riktning där publiken är lika frågande som pappan till vad som egentligen pågår.

Anthony Hopkins, som belönades med en Oscar för sin insats, är förstås felfri som den charmige, egocentriske och alltmer förvirrade pappa Anthony. Men även den andra stora huvudrollen, själva lägenheten och dess scenografi, är en mycket raffinerad del av dramat. Större delen av handlingen utspelas i den blåtonade och hela tiden aningen, aningen skiftande våningen.

Den i sig själv laddade situationen som uppstår när ett barn måste växla upp och bli förälder till sin förälder spetsas till i "The father". En i grunden sårig fader-dotter-relation ligger som en smärtsam klangbotten över handlingens böljande, men samtidigt mycket precist avvägda, struktur. I slutändan blir alla frågetecken snyggt uträtade och när det är dags för sorti lämnas tittaren kvar i djupaste melankoli.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!