A-
A+

Filmrecension: Som misslyckat pulvermos

Dylan (Molly Nutley) gör succé på dragshow-klubben Queens. Pressbild.
Dylan (Molly Nutley) gör succé på dragshow-klubben Queens. Pressbild.
FilmrecensionTT

Familjeföretaget Helena Bergström och Molly Nutley hamnar förbryllande snett i den här usla hyllningen till dans och drag-kultur.

Annons

Annons

Dylan, spelad av Molly Nutley, bor på en liten ö i Bohusläns skärgård och drömmer om livet som professionell dansare. Pressbild.
Dylan, spelad av Molly Nutley, bor på en liten ö i Bohusläns skärgård och drömmer om livet som professionell dansare. Pressbild.

Dylan är 20-någonting och bor på en idyllisk ö i Bohusläns skärgård. Där ägnar hon sin tid åt att vara väldigt kavat, sörja sin döda mamma och med att drömma sig bort till ett liv som professionell dansare.

Genom några logiska kullerbyttor i handlingen dansar Dylan en dag in på en dragshow-klubb på dekis i Göteborg. Där tar hon plats i ensemblen genom att låtsas vara kille och blir dessutom klubbens stjärna. Samtidigt som hon kör sin inverterade "Tootsie" på klubben ljuger hon för sin mormor Marie Göranzon hemma på ön och påstår sig dansa finbalett på Stora teatern.

Hur länge kan Dylan låtsas? Hur ska det gå för klubben? Och vem ska nu sköta familjens lanthandel på ön?

Skit samma, det där slutar man bry sig om direkt. Det man i stället undrar är vad fan det är som händer?

"Dancing queens" är nämligen rent förbryllande dålig. Så dålig att man börjar ifrågasätta sig själv. Kan en räv som Helena Bergström – med Netflix i ryggen – verkligen ge ifrån sig något så uselt? Vad är det jag missar? Är allt bara nån sorts kitschig ironi som flyger mig över huvudet?

Här finns ingen spänning, ingen insats, knappt ens början, mitt eller slut. Inget skådespeleri heller. Replikerna levereras med Postnords finess och tajming. Manuset är beställt från Wish.com.

Det kanske, kanske man hade kunnat svälja om dansnumren hade funkat. Det här är ju en dansfilm trots allt, och i dansfilmer kan man ju ha överseende om scenerna mellan själva dansandet är lite töntiga. Men det här osvängiga och bitvis plågsamt skamkänsloframkallande jazzandet gör bara allt värre. Den irriterande klippningen fram och tillbaka mellan Molly Nutley och vad som verkar vara hennes stand in-dansare gör scenerna osammanhängande. Vi får aldrig någon känsla för rörelserna.

Det här är en film som aldrig försöker att vara något annat än en stunds feelgood. Lite småmys framför TV4 en söndagskväll. Därför blir det heller aldrig något episkt magplask. Här finns liksom inte pretentioner nog för en framtida kultklassiker som vi citerar på skoj.

Den bestående känslan blir i stället att Helena Bergström har misslyckats med pulvermos. Man kokar upp vattnet och häller i pulvret, Helena.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Sommaren är här! Prova vårt medlemskap för en krona idag!