A-
A+

Filmrecension: Svarta änkans menlösa mellanspel

Black Widow (Scarlett Johansson) och hennes syster Yelena (Florence Pugh) som ryska lönnmördarsystrar i en lättglömd Marvelproduktion. Pressbild.
Black Widow (Scarlett Johansson) och hennes syster Yelena (Florence Pugh) som ryska lönnmördarsystrar i en lättglömd Marvelproduktion. Pressbild.
FilmrecensionTT

Avengers näst tråkigaste hjälte får en egen film med "Black widow" och kanaliserar en gammal Kalla kriget-stämning, men utan spänning och med tondöv pappahumor.

Annons

Annons

Lönnmördaren Black Widow (Scarlett Johansson) är ute efter hämnd för sin förlorade barndom. Pressbild.
Lönnmördaren Black Widow (Scarlett Johansson) är ute efter hämnd för sin förlorade barndom. Pressbild.

Trots ett filmuniversum fullt av superhjältar väljer Marvel och Disney och pumpa ut en film om Black Widow, den enda från hjältegruppen Avengers som saknar superkrafter, coola vapen eller en högteknologisk dräkt som ger särskilda förmågor. Black Widow kan slåss, typ. Och hon har en Glock.

"Black Widow" utspelar sig mellan de två Marvel-filmerna "Captain America: Civil war" och "Avengers: Infinity war". Något som gjorde filmupplevelsen smått obegriplig. Jag förstod inte betydelsen av alla "Avengers har gjort slut"-referenser förrän jag kom hem och gjorde några googlingar.

Filmen är samtidigt en ursprungsberättelse om hur Natasha Romanoff (Scarlett Johansson) kidnappas från sina föräldrar som varit ryska spioner i USA, för att tillsammans med sin lillasyster tränas till att bli lönnmördare av den hänsynslösa mördarskolan "Röda rummet".

Black Widows tillblivelse påminner om många andra berättelser på samma tema. En bättre film som "Hanna" (2011) dyker upp i närminnet.

Som vuxen återförenas Natasha med sin syster Yelena, spelad av Florence Pugh (känd från "Midsommar") som med sin komiska tajming är filmens behållning och gör en trovärdig rysk brytning, till skillnad från stora delar av den amerikanska och brittiska rollbesättningen.

Ute efter hämnd fritar systrarna sin pappa (David Harbour) från ett ryskt fängelse, och återförenas snart också med spionmamman (Rachel Weisz), vilket blir början på en lång rad outhärdliga pappa-är-puckad-skämt. Farsan minns sina glansdagar som "The red guardian", en sovjetisk Captain America. Men han kommer knappt i sin gamla kostym på grund av ölkaggen.

Trots att filmen fokuserar på Black Widows ryska rötter är upplevelsen stundtals som en märklig retroprodukt. Den ondskefulle chefen för spionskolan "Röda rummet" pratar om hur riktig makt byggs upp genom att infiltrera, och påminner om en skurk från 80-talets kalla kriget-filmer.

Mycket kan ofta förlåtas när det handlar om superhjältespektakel, om vi faktiskt får ett ordentligt spektakel. Men "Black Widows" actionscener är genomgående oinspirerade och hela filmen framstår som ett mellanspel.

Nu bävar jag bara inför den kommande serien om den ultratråkige pilbågsskytten Hawkeye.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Spara 100 kronor på ett helår – ingen bindningstid!