"Folk förstår inte hur sjuk man kan bli"

Intensivvårdsplatserna har börjat fyllas av covid-19-patienter igen. Här undersöker Louise Sameby, överläkare på Östra sjukhuset i Göteborg, en nyintagen patient.
Intensivvårdsplatserna har börjat fyllas av covid-19-patienter igen. Här undersöker Louise Sameby, överläkare på Östra sjukhuset i Göteborg, en nyintagen patient.
Covid-19TT

Kurvorna pekar brant uppåt. Igen.

På intensiven på Östra sjukhuset i Göteborg har personalen onda aningar inför de kommande månaderna.

Jag är orolig för att många inom vården inte kommer att orka hela nästa omgång, säger läkaren Louise Sameby.

Annons

Annons

Det är stundtals ont om utrymme bland respiratorer och annan utrustning inne på iva-salen på Östra sjukhuset, där Louise Sameby och kollegorna tar hand om de covid-smittade patienterna.
Det är stundtals ont om utrymme bland respiratorer och annan utrustning inne på iva-salen på Östra sjukhuset, där Louise Sameby och kollegorna tar hand om de covid-smittade patienterna.
Louise Sameby och Joel Söderholm i det lilla utrymmet där skyddsutrustningen tas på. Joel Söderholm inleder med att tejpa näsan, för att det ska bli lättare att få andningsskyddet att sluta tätt.
Louise Sameby och Joel Söderholm i det lilla utrymmet där skyddsutrustningen tas på. Joel Söderholm inleder med att tejpa näsan, för att det ska bli lättare att få andningsskyddet att sluta tätt.
Det slitsamma arbetet spiller över även in i privatlivet, berättar Louise Sameby. 'Det är inte roligt för familjen. Man är mer lättstressad, mer lättirriterad, orkar inte på samma sätt', säger hon.
Det slitsamma arbetet spiller över även in i privatlivet, berättar Louise Sameby. "Det är inte roligt för familjen. Man är mer lättstressad, mer lättirriterad, orkar inte på samma sätt", säger hon.

I det lilla utrymmet där skyddsutrustningen ska tas på hänger visiren på rad. I ett anslutande rum finns mössor, rockar och andningsskydd.

Louise Sameby, överläkare på Östra sjukhuset i Göteborg, trycker med händerna runt masken och visar hur man säkerställer att andningsskyddet sitter som det ska.

När man har patienter i respirator är de ju jättesjuka, ofta måste man komma väldigt nära då. I värsta fall innebär det dubbla lager utrustning vid vissa arbetsmoment. Det är trögt att andas, det skaver, det är svårt att se med visiret, man blir varm, torr i munnen, man får skrika för att höra varandra, säger hon.
När man väl kommer ut är man ju genomblöt, med skavmärken efter masken och håret åt alla håll. Men funktion går före utseende.

"Får panik"

Väl inne i intensivvårdssalen, med fyra covid-platser, har en ny svårt sjuk patient precis rullats in. Lungorna ska röntgas och det blir stundtals väldigt trångt, men personalen jobbar lugnt och metodiskt trots de otympliga skyddskläderna.

Under ytan finns dock en stor oro och en arbetssituation som redan tärt hårt på de anställda.

Det finns de som får panik när de tar på sig munskyddet. De känner att de inte kan andas och måste få reda på när de blir utsläppta ur salen igen för att de ska gå med på att gå in, säger sjuksköterskan Joel Söderholm.
Det var många som bara hade två, tre veckors semester i somras och det finns de som fortfarande väntar på sin fjärde semestervecka. Nu kanske det inte går att ge ut den semesterveckan. Så folk är oroliga. Hur länge kommer det att ta nu?

Arbetet inne på intensivvårdsavdelningen är tungt, både fysiskt och mentalt.

Vid en glasruta lite längre bort i salen står anhöriga som kommit till avdelningen för att, genom fönstret, ta ett sista farväl av en av de andra patienterna.

Kort därefter avlider mannen.

Jag tror inte att folk förstår hur det är att vårda de här patienterna. Folk förstår inte hur svårt sjuk man kan bli, säger Joel Söderholm.

Att det trots alla restriktioner och larm om smittspridningen uppstår trängsel i kollektivtrafiken, affärer eller restauranger är svårt att acceptera, fortsätter han.

Kanske blir man inte själv så sjuk, men en äldre anhörig, eller en kompis anhörig kan bli det. Att inte kunna tänka så långt, det är provocerande.

Annons

Annons

"Trötta och slitna"

Nu stiger kurvorna igen. Och personalens oro med dem.

Det finns frågetecken kring hur antalet anställda ska kunna räcka till över julen och vintern. Och ännu större frågetecken kring hur den befintliga personalen ska orka.

Jag är väldigt orolig för det. Vi är trötta och slitna från den första vågen och vi har ju kollegor som är sjukskrivna redan, säger Louise Sameby.
Vi vet inte hur många patienter det blir, vi vet inte hur länge det kommer att hålla på, om resurserna kommer att ta slut och om de tar slut vet man inte om det blir i natt på ens eget pass eller om några veckor. Allt sådant ger en väldigt stor oro som är svår att släppa.

Tackkort och godis

Mitt i allt det jobbiga finns dock även en stor stolthet över hur snabbt vården kunde ställa om i våras.

Louise Sameby och Joel Söderholm ler också åt minnet av alla tackkort från skolklasser och maten och godiset som skänktes till avdelningen under våren. Ibland var det räddningen under de långa nattpassen.

Med all kunskap om sjukdomen som vården hunnit samla på sig finns också positiva signaler inom intensivvården. Än så länge.

Vi tycker att vi ser att det är kortare vårdtider och att det är färre som blir riktigt så sjuka som förra gången, säger Louise Sameby.
Men det är ju tidigt ännu.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons