Glück – med krass humor om existensen

Louise Glücks dikter kan på ett par rader fånga teman som tycks svälla till romaner, och hennes diktsamlingar är ofta som sammanhållna berättelser. Översättaren Jonas Brun tycker att hon skriver mycket om livets olika stadier och förhåller sig till människans varelse i utveckling och förändring. 'Hon verkar tänka mycket på människan som en varelse i tiden', säger han. Pressbild.
Louise Glücks dikter kan på ett par rader fånga teman som tycks svälla till romaner, och hennes diktsamlingar är ofta som sammanhållna berättelser. Översättaren Jonas Brun tycker att hon skriver mycket om livets olika stadier och förhåller sig till människans varelse i utveckling och förändring. "Hon verkar tänka mycket på människan som en varelse i tiden", säger han. Pressbild.
LitteraturTT

Hennes språk är försåtligt enkelt, men existensens svindel skymtar i vardagen hos Louise Glück. Årets Nobelpristagare i litteratur diktar osentimentalt om tillvarons absurditet – där funderingar om döden samsas med praktiska tankar om sallad.

Annons

Annons

Annons

Annons

På torsdag skulle hon ha tagit emot sitt Nobelpris – men på grund av coronapandemin mottog Louise Glück det istället i sin trädgård, i början av veckan.
På torsdag skulle hon ha tagit emot sitt Nobelpris – men på grund av coronapandemin mottog Louise Glück det istället i sin trädgård, i början av veckan.
Människan föds och får tillgång till vad som verkar vara ett fantastiskt paradis. Sedan inser vi att vi inte är här för alltid, och att folk vi älskar inte är det heller. Jag tycker att det är en eländig sorts gåva, konstaterade Louise Glück torrt, när vi hastigt talades vid efter att hon tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Redan under de korta minuterna snuddade hon vid ett framträdande tema i sin poesi: livets förgänglighet. Ämnet ekar i förlusten av en fader eller i Persefones öde i underjorden, och enligt översättaren Stewe Claeson särskiljer undersökningarna av existensen henne från den amerikanska poetgeneration hon tillhör. Hon är inte, som många först trodde, ytterligare en bekännelsepoet.

Det som intresserar henne är de grundläggande existentiella villkoren; vad det innebär att vara på den här konstiga planeten de här decennierna och vad det har för konsekvenser för ens moral, drömmar och ångest och ens känsla av att höra ihop med något annat än bara sina minnen, säger han.

Diktar om familjen

Louise Glück skyr offentligheten och misstror kollektivets samstämmiga beröm som raderar alla nyanser. Men hon är egentligen inte hemlighetsfull kring sin person. I en av få intervjuer efter priset, för SVT, berättar hon öppet om uppväxten på Long Island i USA, med en pappa som drömde om att bli poet, men blev affärsman istället, och en mamma som läste hennes alster med kritisk blick.

Det är svårt att tänka sig en mamma och ett barn som är mindre lämpade för varandra än vi var, säger Louise Glück i intervjun.

Hennes barndom präglades av att en syster tidigt gick bort, och sorgen som förändrade modern. Själv led hon av ätstörningar, och gick flera år i psykoanalys.

Familjen är ett av hennes teman, främst i diktsamlingen "Ararat", där hon analyserar moderns och de egna bristerna, i rader som: "Jag måste lära mig/förlåta min mor/eftersom jag är oförmögen/att skona min son". Relationen till en annan syster präglas av rivalitet, medan fadern snarare är frånvarande.

Det finns en längtan efter att familjebilden ska gå ihop hos Glück, eller en acceptans för att det inte går, säger poeten Anna Hallberg och nämner raderna: "Jag kommer aldrig att begripa/en mors anspråk på/ett barns själ”.

Annons

Annons

I flera lager

Men Louise Glück är inte privat i sitt utforskande av familjen. Hon har ett släktskap med amerikanska bekännelsepoeter som Sylvia Plath, Anne Sexton och Robert Lowell, samtidigt som hon försöker göra något helt annat, menar Stewe Claeson.

Hon kan börja såhär: ”Det var på den tiden vi var lyckliga/vi hade inga minnen". Hon har en förmåga att utan åthävor säga saker som gör att man stannar tre rader längre fram och tänker ”vad skriver människan”. Det öppnar en hel förmiddags funderande, säger han och lägger till:
Hon är oerhört distinkt och klok, hon är en av de klokaste människorna jag har läst.

I "Meadowlands", som handlar om en skilsmässa, analyseras relationerna i mytologiska och psykoanalytiska lager. Och när Penelope väntar på sin Odysseus blir han till en man som andra, som kommer hem och vill ha sin grillade kyckling. Myten blir en sorts spegel eller förstoringsglas hos Glück, det menar Jonas Brun, som har översatt flera av hennes diktsamlingar.

Myter fortsätter att finnas för att de kokar ner mänsklig erfarenhet till något väldigt basalt, och hon använder dem som ett slags parallellitet, säger han.

Krass humor

Den försåtliga enkelheten har Louise Glück gemensam med poeten Tomas Tranströmer. På sätt och vis är hon överraskande lätt att översätta, säger Stewe Claeson.

Men jag ryser över hela ryggen när jag säger så, för hon är också oerhört besvärlig att översätta, hon är som en kniv, det går inte att flytta ett ord.

Hon använder klassiska bilder som "stjärnorna, natten och havet", noterar Jonas Brun, och samtidigt finns där hela tiden en högst konkret värld. Högtidligheten punkteras också av de precisa observationerna, som när kronärtskockor får huvudrollen i ett bråk mellan makar. Hennes krassa humor överraskar och bränner till.

På samma sätt är det i den diktsamling som Jonas Brun nu översätter: "A village life".

Sista dikten är ett slags meditation från någon som går mot döden. Men den slutar med orden: ”på marknadsdagen går jag till marknaden med min sallad”. Det handlar inte om att ta udden av något. Men poesi som hela tiden är i stjärnorna blir ganska olidlig. Salladen finns också där hela tiden, och den är lika viktig.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons