A-
A+

Grigoriev: Sorg och ilska är bättre än glädje

'Jag tänker mig det här som en rolig bok, full av svart humor', säger Maxim Grigoriev om sin nya roman 'Europa'. Pressbild.
"Jag tänker mig det här som en rolig bok, full av svart humor", säger Maxim Grigoriev om sin nya roman "Europa". Pressbild.
LitteraturTT

Nästan all rysk litteratur är skriven i exil framhåller den svenske författaren Maxim Grigoriev. I sin nya roman "Europa" ger han sitt eget bidrag till genren, inspirerad av en rysk exilpoet som kallade sig själv för "den ruttna järpen".

Annons

Annons

'Man kan älska en människa för hennes svärta och misär snarare än för att hon har ett bra liv' säger Maxim Grigoriev apropå sin romanfigur Nina. Pressbild.
"Man kan älska en människa för hennes svärta och misär snarare än för att hon har ett bra liv" säger Maxim Grigoriev apropå sin romanfigur Nina. Pressbild.
Ända sedan han var barn har Maxim Grigoriev tänkt att han ska bli författare. Allt annat har varit en sekundär syssla för att hålla sig levande och dra in pengar. Pressbild.
Ända sedan han var barn har Maxim Grigoriev tänkt att han ska bli författare. Allt annat har varit en sekundär syssla för att hålla sig levande och dra in pengar. Pressbild.

"En gulblek livsföraktande pessimist" – så har Maxim Grigoriev beskrivit den ryske exilförfattaren Chodasevitj i en tidigare text. I Grigorievs nya roman är den olycklige poeten inte bara flitigt citerad, hans svärta finns också förkroppsligad i Grigorievs egna romanhjältar: i en trött, ensam och överviktig medelålders man – Nikita – och i den själsfrände som han sörjer – Nina.

Nikita har levt i Paris och Bryssel sedan han som 14-åring rymde under en skolresa. I stället för att följa med tillbaka till Moskva sprang han ut i natten och upplevde sitt livs enda timmar av euforisk lycka och frihet i den franska huvudstaden.

TT: Sedan blir det inget mer?

Sedan följer 40 år av ensamhet och tristess, haha. Det kan jag själv uppleva i Paris. Det är en fin yta, men det är ganska jobbigt att bo här, säger Maxim Grigoriev via Skype från sitt hem i stadsdelen Belleville.
Men i Nikitas fall tror jag det har att göra med hans karaktär och personlighet, han förmår inte uppleva Paris annat än när han precis rymt och är i ett tillstånd av komplett tomhet och inte vet vad som ska hända. Bara då kan han uppleva den här skönheten och känna sig intresserad.

Som tonåring

Maxim Grigoriev är svensk författare och översättare, född i Moskva. Till Sverige kom han som tonåring och till skillnad från sin romanfigur tillsammans med familjen. Med novellsamlingen "Städer" fick han Borås Tidnings debutantpris 2014. Den gången försökte han "teckna frånvaron", förklarade han en i kort prisintervju. Inte heller i den nya romanen, hans tredje bok och största satsning hittills, är han den tydliga berättelsens författare. I stället för att skildra huvudpersonernas historia och framåtskridande gestaltar han i första hand deras inre världar och tillstånd.

Många har reagerat på att det inte händer så mycket i mina böcker, eller på att det känns som att de beskriver saker som inte är väsentliga, att det handlar om stämningar. Jag vet inte om jag känner igen mig i det, det händer jättemycket grejer i de här texterna. Den här romanen är en skildring av Nikitas medvetande, och ett medvetande är inte en berättelse, ett medvetande är en värld, en karta över allt som hänt och inte har hänt.
För mig är det realism. Vi går runt i världen i en serie tillstånd, vi går inte runt och är med i en spännande berättelse. Jag vill vara nära upplevelsen som den här typen av människa har.

Under de fem år som han har jobbat med sin roman har en stor del av tiden gått åt till att studera emigrantlitteratur, dagböcker och memoarer på det ryska Turgenjevbiblioteket i Paris. Av själva omfattningen att döma ser det ut som om varje rysk emigrant har varit eller velat bli författare, berättar Grigoriev som talar om Ryssland som ett land där just litteraturen alltid har varit det kulturella uttryck där människan framstår som mest mänsklig. Parisryssarnas exillitteratur är dock ofta drömsk och nostalgisk.

Den sammanfattas någonstans med meningen "det var fint med snö i Ryssland och nu är allt skit här på Rivieran". Det är den tonen som finns där. Jag ville göra något mer komplicerat, säger Maxim Grigoriev.

Annons

Annons

Gemensam tristess

I hans roman är det snarare "skit överallt". Den 14-årige Nikita hade kanske återvänt till Moskva om han inte blivit upplockad från parkbänken av den ryska översättaren Nina, vars främlingskap i världen är lika dominerande som hennes ensamhet och pessimism. Nikita i sin tur är udda var han än bor. Deras gemensamma tristess och oförmågor resulterar ibland i underhållande uttryck och utfall men kan bitvis också upplevas som provocerande. De lever för litteraturen som även den – förstås – gör dem besvikna.

Jag känner stor empati och kärlek för de två, jag vill gärna försvara det sättet att leva. Av allt mörkt som Nina säger är det viktigaste att det finns olika sätt att leva och att vara människa på. Den här väldigt franska livsglädjen, "joie de vivre", är inte det enda sättet. Jag tror att hon reagerar -- och det gör jag också – väldigt starkt på det här pedagogiska sättet att tala om för människor hur de ska leva, att det är bra att känna glädje – det tycker inte hon. Hon tycker snarare "att känna sorg, eller ilska – det är bra".
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

banner_sthlm

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Nu kan du prova News55 Premium i två veckor för endast 19 kr.

Prova idag och få tillgång till allt vårt innehåll!