A-
A+

Idrottspsykologen: Naivt att inte se övergreppen

Idrottsledarna har ett stort ansvar vad gäller att motverka kränkningar och övergrepp i till exempel ishockeyn, säger idrottspsykologen Göran Kenttä. Arkivbild.
Idrottsledarna har ett stort ansvar vad gäller att motverka kränkningar och övergrepp i till exempel ishockeyn, säger idrottspsykologen Göran Kenttä. Arkivbild.
IshockeyTT

Kränkande inkilningsritualer inom ishockeyn är bara toppen av isberget.

För att motverka övergrepp i idrottsmiljöer måste ledare ta ett större ansvar, säger idrottspsykologen Göran Kenttä.

Att säga att man inte sett problemen är naivt, säger han.

Annons

Annons

Idrottspsykologen Göran Kenttä. Arkivbild.
Idrottspsykologen Göran Kenttä. Arkivbild.

De senaste veckorna har ishockeyn skakats av berättelser om övergrepp och kränkningar i samband med så kallade inkilningar. I Sverige började det med tv-experten Erik Granqvists vittnesmål om hur han som ung målvakt i Luleå i slutet av 1990-talet blev sexuellt förnedrad i duschen.

Idrottspsykologen och forskaren Göran Kenttä ser det som ett av flera symtom på en större, strukturellt missförhållande i idrotten.

Det finns många exempel. I NHL senast handlade det inte om en inkilning, inte heller för Patrik Sjöberg eller Simone Biles för den delen. Det rör ett större problem, där vi har osunda idrottsmiljöer på flera plan, säger han och fortsätter:
När det kommer till alla typer av övergrepp, psykisk ohälsa och trakasserier så råder det en tystnadskultur inom idrotten. Det är lättare att säga att man har en stukning i foten, än att berätta att man har ångest eller har blivit utsatt för något.

"Spelarna vill tillhöra gruppen"

Då tystnadskulturen bygger på att den utsatte känner skam och skuld är det ovanligt att berättelserna kommer fram, enligt Kenttä.

Efter Erik Granqvist berättelse har flera tidigare spelare och tränare medgett att de känt igen fenomenet från förr. Andra säger sig ha varit omedvetna om vad som hänt – medan en del säger att de inte ser några tecken på att det förekommer i dag.

Göran Kenttä köper inte det.

Hur skulle det se ut om man använde samma retorik i till exempel förskolans värld, och säga att man inte sett övergreppen och inte förstår att de förekommer? Och pratar vi specifikt för ishockeyn så är jag övertygad om att det diskuterats inom lagen, att säga att man inte ser eller sett det är naivt, säger han.

Man kan inte lägga ansvaret att säga ifrån eller att stoppa trakasserier i samband med exempelvis inkilningar på spelarna, utan ledarna behöver kliva in och ta ett större ansvar, säger han.

Spelarna är beredda på att göra rätt mycket för att få tillhöra gruppen. Den som själv blivit utsatt kanske sedan i sin tur bidrar till att upprätthålla traditionen när nästa generation kommer.

Annons

Annons

Välmåendet krävs för att få bra spelare

Ishockeyförbundet får sällan till sig enskilda fall av den här naturen, säger utvecklingschefen Anders Wahlström. Däremot spelar förbundet en större roll i det förebyggande arbetet.

Vi har varit bra på att utbilda spelare tekniskt, taktiskt och fysiskt men nu gasar vi på rätt hårt med den psykosociala aspekten, säger han, och tar upp den uppdaterade tränarutbildningen med nya ledarskapsstilar som ett exempel.

Han pekar på ishockeyspecifika riskfaktorer för idrottsmiljön.

Ishockeyn har en historia av att vara homogen idrott, där 90 procent är pojkar eller män. Det gör att vi riskerar att hamna i machokultur och förstärka den historia och tradition som finns. Sedan är det en fysisk idrott, med kamp- och tävlingsmoment, så där finns risken att man på föreningsnivå går i fällan och letar efter spelare, “vinnarskallar”, som har vad man tror är bra egenskaper och beteende för det.

"Måste våga visa sig sårbar"

Missförhållanden likt dessa måste handskas med på en strukturell och organisatorisk nivå, där ledarna blir förebilder, resonerar Kenttä.

Om en ledare vågar prata om sina brister och tillkortakommanden och bryter den maskulina hårda världen där man bara ska bita ihop, då kan man börja att göra stora förändringar.

Wahlström ser också ledarens roll i det hela.

Vi måste visa att det är okej att be om hjälp, hela vägen från de yngsta till högsta elitnivå. Att man vågar visa sig sårbar som tränare, ledare och man är otroligt viktigt för att sätta den kultur som vi vill ha.

Dessutom krävs det ett stort förtroende mellan spelare och ledare för att råda bot på tystnadskulturen, säger han.

En viktig nyckel är att bygga sunda relationer med spelarna, så att de ska våga prata om saker de upplever som obehagliga eller kränkande. Det gäller också oss, att föreningarna ska ha ett sådant förtroende för oss som förbund att de vågar prata med oss om problemen och inte tystar ned dem.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.