A-
A+

Johannes Anyuru: De låtsas vara kriminella

'Problemet är ju att det finns en massa ungdomar som inte kan eller vill drömma om något annat än att vara kriminella. Som låtsas vara kriminella', säger Johannes Anyuru.
"Problemet är ju att det finns en massa ungdomar som inte kan eller vill drömma om något annat än att vara kriminella. Som låtsas vara kriminella", säger Johannes Anyuru.
LitteraturTT

Johannes Anyurus nya roman började i de skrivarkurser för unga som han gav i miljonprogrammens förorter. Han lockades av sina elevers kreativitet och förtvivlan men också av deras längtan efter att fly politiken och bara skriva sitt liv.

Annons

Annons

Just nu jobbar Johannes Anyuru med en ny bokserie om 'en utredare som går genom ett blåsigt Sverige'. Stämningen är lite som i de gamla Beck-filmerna, förklarar han.
Just nu jobbar Johannes Anyuru med en ny bokserie om "en utredare som går genom ett blåsigt Sverige". Stämningen är lite som i de gamla Beck-filmerna, förklarar han.

Den Augustprisbelönade "De ska drunkna i sina mödrars tårar" utspelades delvis i den fiktiva betongförorten "Kaningården". Titeln till sin nya roman har Anyuru hämtat från Bryssels motsvarighet till Djurgården i Stockholm, "Ixelles". Det betyder inte att han ändrat perspektiv. Romanens unga huvudpersoner kommer i själva verket från en fiktiv förort till Antwerpen med ett stigmatiserat postnummer, "2070", vars hus ska jämnas med marken. Ibland säger de att de bor i statusförorten Ixelles.

De ljuger. Det tänker jag att alla ungdomar gör. Jag gjorde det jämt när jag var ung, jag brukade låtsas att jag kom från Frankrike. Jag kunde inte franska men jag kunde bryta på franska, säger Anyuru och frågar efter vägen till diskoteket på engelska med en perfekt charmig fransk accent.

Jordens fördömda

I bakhuvudet har han haft en mening från poeten Felicia Mulinaris recension av hans förra roman: "Hur skulle det vara om vi inte alltid var jordens fördömda?" De unga i hans roman går inte på diskotek. Merparten av dem säljer droger, knarkar och slåss. De duckar för slagen från alkoholiserade föräldrar. En av huvudpersonerna, Mio, blir till och med mördad.

Johannes Anyuru skildrar ungdomarna med inlevelse och ömhet.

Det är väl det som är litteratur. Pär Lagerqvist skrev om dvärgen så att man förstår honom och kan ömka honom. Om man kan skriva om en sådan varelse och göra honom begriplig så måste man kunna skriva om en kille som åker runt på moped och säljer tabletter, kanske till och med till ens egna ungar, som kanske också lyssnar på hans musik, säger han.

Intervjun görs lite mer än en vecka före valet. Samtidigt som Johannes Anyuru nämner en önskan om att skriva utan att vara uppenbart politisk erbjuder både den här romanen och den förra fiktiva versioner av det som debatterats hårt under valrörelsen, då "hårdare tag" blivit en politisk mästerskapsgren. Johannes Anyuru behåller sitt lugn.

Alla politiker vet att lösningar är jättesvåra, det kräver att man ger och tar. Jag tror inte att de här budskapen handlar om hur man vill lösa problemen, det handlar om hur du som väljare vill leva ut din fantasi om vem du är. Så tror jag egentligen.

Annons

Annons

Vill inte romantisera

Det var först när han flyttade berättelsen från sitt hemtama Göteborg till ett fiktivt Antwerpen som Johannes Anyuru hittade den frihet han behövde i skrivandet. Samtidigt som romanen rymmer en hel del ljus vill han inte romantisera.

Våldet är ju alltid fruktansvärt och stumt, våld är ju aldrig som man tänker sig att våld är, det är bara tomt och banalt, det vinnlägger jag mig om att försöka skriva fram i alla mina böcker. Det är andra ögonblick som är förhöjda, som att man hittar en fjäder som kommer blåsande och undrar, "är det här ett tecken från min döda kompis"?

I romanen framstår biblioteket och poesin som en räddning och klassmässig språngbräda för huvudpersonen Ruth. Men Johannes Anyuru aktar sig noga för att komma med några enkla recept mot ungas kriminalitet.

Jag brukar ju ha ett tiopunktsprogram för alla problem som samhället står inför. Men jag har faktiskt inte det när det gäller det här, jag vet inte vad man ska göra. De som kommer och tänker "jag ska gå en skrivkurs i poesi" är redan halvt om halvt räddade från den här sortens våld.

Även om han säger sig tro både på olika ekonomiska och politiska åtgärder väljer han att formulera själva grundproblemet i andra termer.

Problemet är ju att det finns en massa ungdomar som inte kan eller vill drömma om något annat än att vara kriminella. Som låtsas vara kriminella. Nu försöker jag undvika något slags vänsterklyscha om att de inte har några andra drömmar, men visst, det är klart att det är så. När man är ung måste man drömma om att bli något fantastiskt. En sak som saknas i debatten handlar om drömmar.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.