A-
A+

Lafon ger liv åt landsbygdens tysta gestalter

I fjol hade Marie Hélène Lafon just stängt resväskan och skulle ge sig av till Littfest i Umeå när Paris stängdes ner på grund av pandemin och Littfest ställdes in. Pressbild.
I fjol hade Marie Hélène Lafon just stängt resväskan och skulle ge sig av till Littfest i Umeå när Paris stängdes ner på grund av pandemin och Littfest ställdes in. Pressbild.
LitteraturTT

Franska Marie-Hélène Lafon har gjort ett bortglömt litet hörn av den franska landsbygden till ett litterärt universum. Ofta får hon höra att inget händer i hennes böcker.

Det är sant. Det som händer är själva livet.

Annons

Annons

'Jag vill inte ha någon skandal, jag vill inte ha någon juridisk process', säger Marie-Hélène Lafon om att hon modifierar den verklighet som hon utgår ifrån i sina böcker.
"Jag vill inte ha någon skandal, jag vill inte ha någon juridisk process", säger Marie-Hélène Lafon om att hon modifierar den verklighet som hon utgår ifrån i sina böcker.

Efter skoldagens slut dyker hon upp på Zoom från sitt hem i Paris på samma sätt som hon tidigare har pandemiundervisat sina högstadielever i klassiska språk. Visserligen är hennes skärm riktad åt ett annat håll, men på väggen intill skrivbordet har Marie-Hélène Lafon en yxa, en present från en vän uppvuxen i en lika liten och bortglömd landsortsända som hon själv. Yxan är noga fastsatt, försäkrar hon – den rör sig inte från väggen, det kan hon lova.

Jag tycker om det här objektet, det har en vild sida, eller hur? Jag tror att man aldrig blir färdig med det vilda som man bär inom sig. Jag tror också att det finns där för att markera min dubbla tillhörighet. Bakom mig finns det tavlor på väggarna i en kokett lägenhet, men det finns också en yxa. Om inte båda fanns skulle jag inte skriva de böcker jag skriver, jag skulle kanske inte skriva alls.

"Litterär sensation"

Marie-Hélène Lafon skriver för att hon måste och har blivit kallad en litterär sensation även i Sverige. "En sons historia" är den fjärde av hennes romaner som nu ges ut i svensk översättning. Boken gav henne det prestigefyllda Renaudot-priset och utspelas liksom de flesta av hennes tidigare verk till stora delar i Cantal, det avfolkade lilla landskap i landets södra mitt där hon växte upp. Att hon har förlagt så många berättelser där är inget medvetet val, förklarar hon. Det är en nödvändighet. Cantal är hennes första plats, hennes "källplats".

Det kan uppfattas som något mycket negativt, som regionalism, något trångt och chauvinistiskt, som ett försvar av det gamla fosterlandet och dess rötter. Men jag funderade inte över det när jag började skriva. Jag kan inte arbeta på något annat sätt än utifrån verkligheten, och det verkliga för mig har sin källa här, säger hon med tillägget att "alla har sitt eget Cantal".

Hon vill inte centrera blicken på den värld som för henne är sekundär, det vill säga staden. Ändå har hon bott i Paris i 41 år, om än med ett hus i Cantal.

Jag har alltid varit på resa mellan båda. Och var är bönderna i litteraturen? Var är deras tystnad, deras rörelser? Det är min uppgift, för jag kommer därifrån, jag är delaktig.

Annons

Annons

Korta täta romaner

Marie-Hélène Lafon skriver korta, täta romaner och alltid utifrån verkliga historier. Hon hör och ser dem överallt – också i Paris och på ett snabbköp vars kassörska och besökare låg till grund för hennes förra roman, "Våra liv".

Verkligheten är outtömlig, outtömlig! Generellt räcker det med att se sig om, jag behöver inte ens böja mig ner för att samla in, ibland gör det mig helt utmattad.

"En sons historia" är en släktkrönika utifrån ett barn som blev till genom en 32-årig skolsköterskas hemliga förhållande med en gymnasieelev på 1920-talet. Lafon berättar i nedslag och tablåer. Själva historien fick hon från en familj vars medlemmar hon känt i decennier, som läst hennes böcker och själva tyckte att "det här är något för dig".

Inga frågor

Den då 88-årige sonens plötsliga uppdykande sommaren 2012 underminerade familjen, som trots dramatiken ändå gjorde Marie-Hélène Lafon till vittne. Hon lät den gamle mannen berätta, ställde inga frågor och tog inga anteckningar. Historien var så dramatisk att hon var tvungen att låta den mogna under fyra år för att till slut kunna göra den till sin egen.

Marie-Hélène Lafon uppfinner inte, hon återuppfinner, förklarar hon. Hon fiktionaliserar och modifierar verkligheten, ger den en litterär form och är mån om att hennes verkliga förlagor aldrig ska kunna bli identifierade.

Jag vill inte att liv som redan är komplicerade och ibland smärtsamma ska bli ännu mer komplicerade av att människor kan säga "det är ju du, det här", eller "säg mig, vad hon verkligen så din mamma?".

Kvinnorna krossades

Under hennes uppväxt var Cantal en miljö där kvinnorna bröts ner oftare än männen, berättar hon. "En sons historia" handlar också mer om mamman, sjuksköterskan Gabrielle som flyttar ensam till Paris och lämnar sonen hos sin syster och hennes familj. Han får det bra. Gabrielle slår sig fri, men betalar med ett liv i ensamhet, ett öde som flera av Lafons kvinnogestalter delar.

Den mörkaste är Marie i "De sista indianerna", som bor ensam med sin bror på en gammal gård utan framtid.

Marie är det jag kunde skriva om det allra värsta och kommer mycket från kvinnogestalter i min egen familj, eller från familjer som jag kunnat observera. Allt tar slut i en form av moralisk misär. Jag såg detta under min barndom och ungdom och jag skriver in det i min böcker. Jag bevarar ett spår av dessa kvinnor och män.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Sommaren är här! Prova vårt medlemskap för en krona idag!