Pleijel om tiden i respirator: Nära döden

Agneta Pleijel är aktuell med romanen ”Dubbelporträtt”: ”Jag har i hela mitt liv vacklat mellan att skriva för många eller att bli exklusiv. Här fick de två delarna mötas i form av Christie och Kokoschka.”
Agneta Pleijel är aktuell med romanen ”Dubbelporträtt”: ”Jag har i hela mitt liv vacklat mellan att skriva för många eller att bli exklusiv. Här fick de två delarna mötas i form av Christie och Kokoschka.”
LitteraturTT

När Agneta Pleijel skildrar mötet mellan Agatha Christie och Oskar Kokoschka 1969 tecknar hon två åldrande, mycket olika konstnärssjälar – och delvis också ett självporträtt.

Annons

Annons

'Jag skulle gärna vilja vara en fantasiförfattare som kan ge mig ut i vad som helst, men så har det inte varit. Jag har fått hålla mig till den här gränsen mellan fakta och fiktion, som ju blir en mer inåtvänd rörelse', säger Agneta Pleijel om sitt författarskap.
"Jag skulle gärna vilja vara en fantasiförfattare som kan ge mig ut i vad som helst, men så har det inte varit. Jag har fått hålla mig till den här gränsen mellan fakta och fiktion, som ju blir en mer inåtvänd rörelse", säger Agneta Pleijel om sitt författarskap.
Efter det att Agneta Pleijel var nära döden förra året har hon börjat uppleva naturen på ett nytt sätt: ”Jag är hela tiden lite häpen över att allt finns. Att jasminerna börjar blomma igen, det gör de ju varje år men att jag får uppleva dem igen. Det är väl vad som kallas tacksamhet. Tacksamhet över alla sinnesintryck som man hela tiden matas med, och att få vara med och uppleva. Livet blir dyrbarare. Så många år man har slarvat bort på meningslösa saker, men de här intensiva ögonblicken av skönhet, det är otroligt.”
Efter det att Agneta Pleijel var nära döden förra året har hon börjat uppleva naturen på ett nytt sätt: ”Jag är hela tiden lite häpen över att allt finns. Att jasminerna börjar blomma igen, det gör de ju varje år men att jag får uppleva dem igen. Det är väl vad som kallas tacksamhet. Tacksamhet över alla sinnesintryck som man hela tiden matas med, och att få vara med och uppleva. Livet blir dyrbarare. Så många år man har slarvat bort på meningslösa saker, men de här intensiva ögonblicken av skönhet, det är otroligt.”
'Inför Kokoschkas målningar av flickor och unga människor har jag gripits av hans stora inlevelse med barn. Därför låter jag honom vara intresserad av Christies historia som ung flicka. Det är märkligt med åldrande, när barndom övergår till ålderdom, det är ju samma människa och ändå en annan', säger Agneta Pleijel.
"Inför Kokoschkas målningar av flickor och unga människor har jag gripits av hans stora inlevelse med barn. Därför låter jag honom vara intresserad av Christies historia som ung flicka. Det är märkligt med åldrande, när barndom övergår till ålderdom, det är ju samma människa och ändå en annan", säger Agneta Pleijel.
Agneta Pleijel skriver på en tredje självbiografisk roman, som hon beskriver är i 'experimentstadiet'. 'När man börjar med en bok vet man ju aldrig hur det ska gå. Man vet inte om man ska lyckas.'
Agneta Pleijel skriver på en tredje självbiografisk roman, som hon beskriver är i "experimentstadiet". "När man börjar med en bok vet man ju aldrig hur det ska gå. Man vet inte om man ska lyckas."

Agneta Pleijel tar emot i stentrappan till sommarhusets tomt på den ö i Stockholms norra skärgård där hon och hennes man – journalisten och författaren Maciej Zaremba – har varit sedan i mars när coronaviruset började spridas på allvar.

Dagarna går fort. Min man är upptagen med huset och jag serverar en frukost, en middag och tar en promenad varje dag. Så läser jag och skriver. Och så är det ideligen kväll igen.

Från den finsnickrade träverandan syns segelbåtar sakta och nästan ljudlöst glida förbi. På bordet innanför ligger ett exemplar av den kommande boken "Dubbelporträtt" som är en tät berättelse om sex möten mellan deckardrottningen Agatha Christie och den store expressionisten Oskar Kokoschka. Hon var angelägen att skriva en liten bok den här gången.

Det är något med det lilla formatet. De brukar utvidga och utvidga sig mina böcker, men den här gången var jag väldigt sträng, säger Agneta Pleijel och riktar en nöjd blick mot den drygt 200 sidor tunna romanen.

Fiktiva samtal

Handlingen i "Dubbelporträtt" utspelar sig under sex möten mellan Christie och Kokoschka – sex sittningar där målaren gör ett porträtt av författaren inför hennes 80-årsdag. Porträttet är beställt av hennes barnbarn och sittningarna görs till en början motvilligt av dem båda. Genom de fiktiva samtalen i ateljén tecknar Pleijel fragment ur deras liv.

Det var något lockande i att låta det förflutna återuppstå, försöka återskapa förfluten tid. Jag vet ju egentligen inte alls vad de pratade om, men jag vet att de blev vänner och skrev till varandra efteråt.

Fram växer en kärv och rationell men också hjärtlig och rolig Agatha Christie och en känslosam romantiker i Kokoschka. Två konstnärssjälar som till en början har svårt att mötas.

Annons

Annons

Relationsklyftor

Klyftor i relationer är ett återkommande tema i Pleijels snart 40-åriga författarskap. Klyftan mellan en kvinna och en man, en förälder och ett barn. Eller som i hennes kärleksepos ”Lord Nevermore”, klyftan mellan konsten och vetenskapen och två vänner med vitt skilda uppfattningar om precis allt.

Egentligen skulle Agneta Pleijel ha skrivit en tredje del i den självbiografiska serien som inletts med ”Spådomen: En flickas memoarer” och ”Doften av en man”. De båda böckerna omfamnades av läsare och kritiker och det fanns en önskan, inte minst från förlaget, om en tredje del.

Men det ville sig inte. Jag höll på att traggla med det där och insåg att jag måste ha en ny idé.

Istället kom hon att tänka på en gammal idé hon haft om att skriva något utifrån Agatha Christies liv så hon började läsa om deckarförfattarens böcker som hon en gång plöjt här på gården som ung.

Hon upptäckte att hon fortfarande beundrade Christies inlevelse och fantasi, och Kokoschka hade hon länge tyckt var en intressant konstnär.

Sen när jag själv skulle fylla 80 och upptäckte att Christie hade porträtterats av Kokoschka till just sin 80-årsdag så blev jag väldigt intresserad av det mötet.

Nära döden

Förra sommaren, då ingen ännu visste vad corona var, drabbades Agneta Pleijel av ett annat virus. Det var här, på ön, som hon blev biten av en fästing som det senare skulle visa sig hade smittat henne med TBE-virus. Hon drabbades av hjärninflammation och vårdades i flera veckor på sjukhus. Av tiden i respirator minns hon ingenting.

Jag har fortfarande inte fattat att jag var så nära döden. Det hade gått veckor från vilka jag inte hade några minnen. Olika människor, min man och sjukhuspersonal, berättade för mig vad som hade ägt rum. Och var var jag då? Det vet jag ju inte.

I dag är hon så gott som återställd men har lite svårt med balansen och minnet, upplever hon. Minnesförlusten och upplevelsen av att vara så nära döden har fått henne att intressera sig för hjärnan och minnet. I våras skrev hon en längre text om det i Dagens Nyheter och kanske blir det en bok på ämnet någon gång.

Det var en viktig upplevelse. Och det här är säkert inte utforskat klart ur mitt perspektiv ännu.

Men just minnen, vad man minns och varför, hur sant ett minne är, har egentligen alltid varit en del i hennes författande.

Letar efter svar

Agneta Pleijel utforskar när hon skriver, och läsaren med henne.

Det är många böcker jag har försökt skriva som aldrig har blivit någonting. Då har felet ofta varit att jag har vetat från början vad det ska vara. Men om man ska hålla sig själv kvar vid skrivmaskinen och inte tröttna måste man hela tiden ha någon fråga som man vill ha svar på. Annars är det så vansinnigt tjatigt att sitta dag efter dag och skriva.

Och den eventuella tredje delen i den självbiografiska serien är inte lagd på hyllan.

Jag sitter faktiskt och pular lite med den här. Jag försöker hitta en annan infallsvinkel till den. Man skulle kunna uppehålla sig lite grann vid de olika uttrycksformerna vi består av, de olika språken som vi innehåller. Det är spännande!
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons