A-
A+

Rapport från kulturvärldens smutsiga källare

Elise Karlsson har strävat efter att närma sig spänningsromanen för att behålla läsaren hela vägen: 'Jag vill inte att man lägger ifrån sig boken efter 20 sidor för att man är uttråkad'.
Elise Karlsson har strävat efter att närma sig spänningsromanen för att behålla läsaren hela vägen: "Jag vill inte att man lägger ifrån sig boken efter 20 sidor för att man är uttråkad".
LitteraturTT

Författaren Elise Karlsson var en av dem som öppet anklagade den så kallade kulturprofilen för sexuella trakasserier. I den nya romanen "Smuts" ger hon sin bild av kulturvärldens dunklaste vrår.

Annons

Annons

Elise Karlsson pekar på konsekvenserna av tystnadskultur och hierarkier inom kulturvärlden: 'Det är en hel del förlorad kvinnokraft som går åt till att orientera sig i sådana miljöer istället för att skriva briljanta böcker eller göra något meningsfullt', säger hon.
Elise Karlsson pekar på konsekvenserna av tystnadskultur och hierarkier inom kulturvärlden: "Det är en hel del förlorad kvinnokraft som går åt till att orientera sig i sådana miljöer istället för att skriva briljanta böcker eller göra något meningsfullt", säger hon.
I 'Smuts' synar Elise Karlsson hierarkierna inom kulturvärlden och ifrågasätter vad som är upphöjt och eftersträvansvärt.
I "Smuts" synar Elise Karlsson hierarkierna inom kulturvärlden och ifrågasätter vad som är upphöjt och eftersträvansvärt.

Hon hade länge funderat på att skriva om kulturvärlden. I samband med metoo och händelserna kring Svenska Akademien blev behovet alltmer akut. För Elise Karlsson innebar händelserna en avförtrollning av en värld som hon själv alltid hade dragits till. Den egna fascinationen var en förutsättning för komma under huden på den värld hon ville skildra.

Jag tror att det krävs en kärleksfull blick för att verkligen klä av någonting, säger hon.

Förutsättningarna och persongalleriet i "Smuts" är bekanta, om än dragna till sin spets:

I en anonym källarlokal i Stockholm huserar ett omsusat teatersällskap, lett av det smått mytiska paret Serner och Mikaela. Som ung drogs författaren Hélène till den destruktiva kretsen som en mal till en lampa. När hon ett antal år senare får en förfrågan om att återigen arbeta med teatersällskapet tar hon sig an uppdraget med en något mer nykter blick.

Liksom den kulturklubb som drevs av kulturprofilen och hans hustru huserar teatersällskapet i Karlssons roman i en källare. Att hon själv aldrig har besökt verklighetens "Klubben" var inget hinder för att levandegöra miljön.

Ibland framstår det som om "Klubben" var något väldigt unikt i kulturvärlden men den typen av ställen, som utnyttjar praktikanter och inte betalar folk, är tyvärr normen och inte undantaget. Så det fanns många ställen att hämta inspiration från.

Ingen intressant människa

För de uppburna konstnärerna i "Smuts" kommer stor konst alltid till ett pris. Kostnaden betalas inte sällan av unga kvinnor och är alltid underordnad skapandet.

Det är så man försöker framställa det i de här miljöerna, att man måste leva ett vivörliv för att skapa stor konst. Den mänskliga kostnaden är aldrig ett problem. Men jag tror inte att det stämmer. Jag tror att man kan skriva och agera etiskt i världen utan att konsten dör, säger Elise Karlsson.

Det är inte den excentriske, sadistiske Serner som står i centrum för berättelsen utan hans svala hustru, dramatikern Mikaela. Elise Karlsson skriver fram en upphöjd och isolerad konstnär, på samma gång offer som förövare.

Hon är en mycket mer spännande karaktär än Serner, som jag inte riktigt har brytt mig om. Jag tycker att hans motiv är enkla att förstå, han är inte en särskilt intressant människa.

Annons

Annons

Ville skapa spänning

I Dagens Nyheters granskning av kulturprofilen i november 2017 berättar Elise Karlsson hur hon på en branschfest känner en hand på sin rumpa. När hon säger ifrån svarar kulturprofilen "Och vad händer annars?". Senare under kvällen söker han upp henne igen och skriker att hon är "bränd". Båda händelserna bevittnas av andra personer. Efter att öppet ha gått ut och berättat om sina erfarenheter kände Elise Karlsson ett behov av att vända sig inåt.

Plötsligt tog det här upp en stor del av mitt liv på ett sätt som jag inte riktigt hade planerat. I efterhand har jag behövt tänka över vad det var som hände och vad det gjorde med mig. Skönlitteraturen är mitt sätt att bearbeta världen, att vara i världen och att försöka förstå den, säger hon och fortsätter:
Jag har väl också försökt hitta tillbaka till kultur på ett sätt där jag kan uppskatta det, behövt frikoppla det från den här pretentiösa synen på kultur som jag annars länge har älskat och gått in för.

En av huvudpersonerna i boken, Hélène från Rinkeby, mötte läsaren för första gången i romanen "Klass" från 2017. Utöver det skiljer sig "Smuts" en del från Elise Karlssons tidigare verk.

Det händer mer i den här än i mina tidigare böcker. Jag har velat att den ska vara spännande så att folk ska vilja läsa den. Det är ett så viktigt ämne och jag vill inte att man lägger ifrån sig boken efter 20 sidor för att man är uttråkad.

Elise Karlsson tycker att det finns mycket kvar att prata om både vad gäller övergrepp och osunda hierarkier inom kulturvärlden, och vad hon ser som Svenska Akademiens halvhjärtade försök att göra upp med sig själv. Snarare än att sätta punkt hoppas hon att "Smuts" ska öppna upp för diskussion.

Antingen blir det som vanligt att man får artiga recensioner och att den försvinner i bokfloden under hösten eller så blir det bråk – jag är redo för vilket som.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!