Svåra dilemman när verklighet blir fiktion

Den fjärde säsongen av Netflixserien 'The crown' har väckt debatt på grund av skildringen av prins Charles och prinsessan Diana. Pressbild.
Den fjärde säsongen av Netflixserien "The crown" har väckt debatt på grund av skildringen av prins Charles och prinsessan Diana. Pressbild.
TvTT

Debatten om brittiska "The crown" verkar aldrig ta slut. Hur mycket får man egentligen tänja på sanningen i verklighetsbaserade serier?

Annons

Annons

Annons

Annons

Helene Lindholm är en av manusförfattarna till SVT-serien 'Jakten på en mördare'. De har utgått från informationen som finns om verkliga mord och fyllt i luckorna. 'Man söker ett slags poetisk sanning hela tiden. Man kan aldrig veta exakt vad en människa har sagt, men man måste ha kunskapen för att kunna fylla i och att det ska vara trovärdigt', säger hon. Pressbild.
Helene Lindholm är en av manusförfattarna till SVT-serien "Jakten på en mördare". De har utgått från informationen som finns om verkliga mord och fyllt i luckorna. "Man söker ett slags poetisk sanning hela tiden. Man kan aldrig veta exakt vad en människa har sagt, men man måste ha kunskapen för att kunna fylla i och att det ska vara trovärdigt", säger hon. Pressbild.

Den fjärde säsongen av kungahusdramat "The crown" kretsar bland annat kring förhållandet mellan prins Charles och prinsessan Diana. Seriens version av händelserna, exempelvis Dianas ätstörningar och hur Charles behandlade sin fru, har väckt debatt i Storbritannien. Att andra händelser inte sker i historiskt korrekt ordning har också kritiserats.

Även i Sverige har frågorna varit på tapeten – just nu finns flera exempel på dramatiseringar av verkliga händelser. SVT-serien "Jakten på en mördare" utgår från Helénmordet i Hörby 1989, en Viaplay-serie om Estoniakatastrofen är på gång, och under 2021 väntas Netflix-serien om Skandiamannen ha premiär.

"Jakten på en mördare" har hyllats för sin autenticitet och kallats för ett "samtidsdokument". När TV4 visade sin historiska serie "Drottningarna" under hösten möttes den däremot av skarp kritik från historieprofessorn Dick Harrison, som tycker att tv-bolaget ägnar sig åt historieförfalskning.

Filmkritikern Hynek Pallas menar att verklighetsbaserade berättelser har blivit viktiga när konkurrensen mellan strömningstjänsterna hårdnar, och filmer och serier ska handla om saker som publiken lätt känner igen.

Att liksom plantera något kittlande kring en verklig person är en del av strategin för att sälja den. Det här suget efter verkliga berättelser har ju ökat och därför blir debatten större, säger han.

"Märkliga antydningar"

Hynek Pallas jämför med “Call girl”, Mikael Marcimains film från 2012 som bygger på den så kallade bordellhärvan på 1970-talet. Filmen fick hård kritik, bland annat från Pallas, för att en av rollfigurerna som har stora likheter med Olof Palme, har sex med en minderårig prostituerad i filmen.

Om du använder en offentlig person som en bricka för att bygga upp ditt drama, kan du göra som i “Call girl” och ägna dig åt små märkliga antydningar som inte för dramat framåt och bara är kittlande, säger han och fortsätter:
Men jag tycker att “The crown” kommer undan mycket bättre. Dramat står på att de bygger upp Charles personlighet och relationen mellan honom, Diana och Camilla på ett sätt som dels är väldigt känt och dels är relevant för historien, säger Hynek Pallas.

Helene Lindholm är en av manusförfattarna till "Jakten på en mördare", även den regisserad av Mikael Marcimain.

Inför varje avsnitt är en brasklapp tillagd om att serien är inspirerad av dokumenterade uppgifter från fallen, och att vissa namn är fingerade. Polisförhören är baserade på brottslingarnas egna ord, men de mellanmänskliga relationerna är konstruerade av manusförfattarna för dramaturgins skull.

När man hävdar en sanning i en serie måste man vara jättenoga. När man har gjort all research kan man börja fylla i mellanrummen och skapa poesi, men har man inte gjort det (researchen) är det lätt att gå vilse, säger Helene Lindholm.

Annons

Annons

Gör avvägningar

Samtidigt tycker hon att det kan vara okej att ändra på delar i historien, så länge helhetsberättelsen är intakt.

Att man flyttar en händelse tio år skulle kunna spela stor roll, men det kanske inte spelar någon roll alls, sådana avvägningar gör man hela tiden. Det är en helhetsfråga: Stämmer det här med berättelsen som helhet, eller berättar jag någonting helt annat om jag flyttar händelsen? säger hon.

TT: Finns det någon rädsla för att gå för långt?

Ja, det är någonting som man har med sig från dag ett till att serien är färdig, det gäller alla i produktionen, Mikael Marcimain inte minst, frågan är närvarande i alla val.

"Rejäl dask"

Dick Harrison menade att TV4 borde dra tillbaka serien "Drottningarna" efter faktafel. Även hans fru Katarina Harrison Lindbergh har i sin blogg diskuterat sakfel i serien.

Men när det gäller dramatiseringar och fiktion har jag inte så mycket att klaga på, särskilt ju längre tid tillbaka du blickar. Det är när man ger sken av att något är fakta och bildning och medvetet förfalskar – då tycker jag att det är farligt och är väldigt mycket emot, säger Dick Harrison.

Han är inte kritisk till hur "The crown" hanterar historiska händelser.

Hade detta varit en faktaserie om brittisk historia hade de behövt en rejäl dask i ändan, men så länge det är fiktion så kan de lika gärna stoppa in drakar, säger Dick Harrison.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons