Min gråtfyllda flykt ut ur Zumbasalen

Anledningen till att jag överhuvudtaget vågade mig in på ett dylikt pass var att lyckats få för mig att det inte skulle vara dans. Jag tänkte att det var skojig träning till medryckande musik, där man kanske gick fram och tillbaka lite grann, men inte dans!

Det tog mig inte många minuter att inse att jag lyckats få allt om min ickedansanta bakfot.

LÄS MER: Släpp kroppen fri med Zumba

Att säga att “alla kan vara med på Zumba, det gör inget om man dansar lite fel”, är lika träningsoptimistiskt som att säga att alla kan springa Göteborgsvarvet, det är bara att sätta den ena foten framför den andra.

Fast det konstiga var att alla kunde dansa salsa, merengue, samba och cumbia som om de var Shakiras lillasystrar hela bunten. Tjocka, smala, gamla, unga, precis som det brukar heta i käcka träningsflyers, alla hängde med som om de var barnfödda under karnevalen i Rio.

Alla, utom jag.

Sällan har jag känt mig mer orytmisk, mindre smidig och totalt oförmögen att koordinera en enda kroppsdel med en annan.

Förloppet gick till ungefär så här: Ledaren sa ett par meningar, typ “simma i luften och simma mot marken”. Därefter exploderade hela salen i en fem, sex olika serier med snabba danskombinationer och armrörelser. Kombinationer som jag förmodligen behövt traggla med en hel termin på Lázárs dansskola för att bemästra.

När låten var slut tittade alla lyckligt på varandra och sa något om hur fantastiskt det kändes. Alltmedan jag kände mig mer som Lasse Brandebys och Willy Björkmans dansmässiga kärleksbarn.

Utanför glasdörren stod en kö med flinande tonårskillar som ömsom spanade in heta salsarövar och ömsom fällde sarkastiska kommentarer om stela kärringar.

Gissa vilken kategori jag sorterade in under.

Plötsligt hade jag tre placeringar att förhålla mig till. Jag ville inte stå i insynslinjen från dörren. Jag ville inte stå för långt bak, för då såg jag inte vad ledaren gjorde. Men framförallt ville jag inte stå så långt fram att jag såg mig själv i spegeln. En träningsutmaning i sig.

LÄS MER: Klä dig som din ålder

Som tur var lyckades jag undvika min egen spegelbild, annars hade jag nog dinglat i en snara vid någon bicepscurler vid det här laget.

När jag var som mest uppgiven började mina meddanserskor förbarma sig över mig och viska tips som “Räkna bara ett, två. Ett, två, tre, fyr”.

Men till sist, med gråtklumpen i halsen, flydde jag ut, trots att sambahöfterna fortfarande juckade för fullt.

Zumba är utan tvivel en jättebra träning, som massor av människor tycker är fantastiskt rolig och energigivande, men för mig framkallade den bara en kraftigt demolerad självbild som kommer ta lång tid att buckla ut igen.