2015 har passerat: Vad är vi, vad kan vi, vad gör vi och – finns det hopp?

Nu är det nog slut med att leva som lilliputtar och ständigt tro att det är “någon annan” som får ta ansvar, medan vi pysslar. Det är visserligen ganska fantastiskt med den tillit som vi svenskar har haft till politiker, myndigheter, organisationer, infrastruktur med mera. Allt har ordnat sig, så att säga. Vi har ägnat oss åt våra dagliga bestyr, business och shopping i lugn och ro och stängt av obehagliga nyheter på TV för att istället försvinna in i överdådiga direktsända shower.

      LÄS MER: Meddelande till TV-direktörerna: ”Ge oss tillbaka lördagsunderhållningen”

Nu är det slut med det. Vi medborgare engagerar oss i flyktingfrågor, i politik, i den hittills urusla stadsplaneringen, i vår miserabla utbildning och i den erbarmligt dåliga åldringsvården, för att bara ta några exempel.

Nu har vi förstått att om vi skall må bra i detta sekulariserade samhälle så räcker det inte med att ersätta religion med ”mindfulness”, kroppsbygge och andra självuppfyllande aktiviteter. Vi har blivit medvetna om vår nästa! “Älska din nästa såsom dig själv”, låter det bekant?

Det ser ut som om vi börjar lära oss att ta egna initiativ, att tänka i problemlösningar, att engagera oss i frågor som vi låtit andra ta hand om, i tron att vi inte kunnat påverka. Men nu förstår vi att det går att påverka. Och vi får lära oss varje dag av media hur bra det går ekonomiskt, för Sverige.

Men då så, då har vi också råd att vidta åtgärder och göra goda förändringar.

      LÄS MER: De jordnära klimatråden får vi lov att sköta själva

Den omdiskuterade Slussen i Stockholm exempelvis, behöver inte i första hand handla om att sälja marknadsmässig kvadratmeteryta i glashus eller att gynna biltrafik med en minimotorväg framför nosen på Gamla stans historiska arkitektur. Och, förresten, är inte det traditionella bilkörandet passé? Nog planerar väl trafikmyndigheten futuristiska lösningar som gynnar friluft för en ny generation?

Den tilliten vill jag i alla fall ha kvar. Man borde ha lärt sig av misstaget att inte bygga rätt räls för snabbtågen, som numer hackar sig fram mot Göteborg och Malmö. En väninna har därför återupptäckt Blå Tåget mellan Göteborg och Stockholm, som normalt tar lite längre tid men som är bekvämt och där man serverar värdig mat på vita dukar. Det kallar jag sustainable.

Vi vrider tillbaka klockan i vårt beteende och verkar återgå till solidariska handlingar, precis som på 60- och 70-talet. För oss som var med då var det en självklarhet att kämpa för ett ideal, vad det än handlade om.

Jag säger inte att allt var bättre förr men det fanns en självklarare medmänsklighet som vi nu verkar ha återupptagit. Samhället blev nog för materiellt för snabbt och för opersonligt. Vi ärade det pragmatiska istället för det intellektuella. Vi glömde bort kultur och konst på den snabba materiella vägen.

      LÄS MER: Mall of Scandinavia – Mall of Storhetsvansinne

Kultur och konst är mänsklighetens ursprung och det bästa verktyg att träna upp och motivera hjärnan med. Det som gör tanken vig och påhittig. Men skam den som ger sig, kulturen har till del segrat för precis som på 60-70 talet är intresset stort för det intellektuella samtalet, att tänka till och utbyta åsikter. Vi vågar i alla fall visa att vi har olika åsikter och att det är fullt normalt!

Fransmännen är historiskt mästare på detta. Där är man i princip ingen om man inte kan framföra kritik och argumentera för den. Sedan leder den i sin tur till en problemlösning. Se bara vad man ändå lyckades med denna gång, på den stora klimatkonferensen i Paris. Utrikesminister Laurent Fabius lyckades genomföra något stort. Detta kommer att leda till livsviktiga ageranden i frågor som handlar om våra liv på jorden – den som vissa, med destruktiva åsikter, håller på att förgöra.

      LÄS MER: Första globala klimatavtalet klubbat

Vi måste fortsätta, vi måste reparera. Vi behöver naturen men naturen behöver egentligen inte oss. Därför måste vi rädda det som räddas kan. Människor tycks ha ett nyväckt behov av värderingar och en växande medvetenhet om kunskap och ursprung i allt det som marknaden erbjuder. Konst och hantverk betyder därför mer nu. Vi ser en förändring i konsumtionsbeteenden. Det slentrianmässiga urvalet kan vi enkelt förskaffa oss via nätbutiker, men varor av värde väcker våra behov av att använda våra sinnen.

Den taktila upplevelsen är oersättlig. Det finns helt enkelt hopp om livet!