Gör tidsandan oss sjuka?

Denna stillsamma undran kom från framlidne Bo Holmberg, tidigare landshövding och kommunminister (S), gift med utrikesminister Anna Lindh, som vid den här tidpunkten fortfarande levde.

Bo och jag satt bredvid varandra efter en trivsam middag och njöt varsin konjak. Jag minns inte vad jag svarade eller varför han sade så, men hans fråga stannade som ett eko inom mig. Kan man bli sjuk av tidsandan? Och vad är i så fall tidsandan?

Är tidsandan larmrapporter om konflikter, gängkriminalitet, naturkatastrofer, mord, våld, självmordsbombare … I så fall inte märkligt om många blir sjuka av att höra om allt detta. Varför är så sällan positiva nyheter ”nyheter”?

Det var faktiskt inte bättre förr. Mänsklighetens historia är ofattbart plågsam. Det allra mesta är bättre i dag – om detta har jag skrivit i tidigare krönikor.

Varje tidsepok förefaller ändå haft sina kollektiva ”nojor” eller diffusa symptom, ofta kopplade till ångest eller leda. Karin Johannisson, tidigare professor vid Uppsala universitet, har forskat och skrivit om det som vid olika tider uppfattats som friskt och sjukt.

”Förbluffande likheter kan skrapas fram mellan nervositet år 1900 och stress år 2000 som känslomässiga reaktioner på hög samhällelig förändringstakt och med just trötthet som nyckelsymptom.” skriver hon till exempel i boken Melankoliska rum (Bonniers 2009).

På 1700-talet var melankoli en vanlig manlig åkomma, som yttrade sig i spasmer och hyperkänslighet. Samtidigt var det status i somliga grupper, inte minst konstnärliga, att vara ångestfylld.

Och utmattningssyndrom fanns visserligen inte som begrepp under 1800-talet, men symptomen fanns! Moderniteten var stressande, tågen gick i ofattbara 30 km i timmen, så fort hade knappt någon färdats före dess. Industrialiseringen var både en välsignelse och ett hot, inflyttningen till städerna sades medföra sedernas förfall (vid den tiden föddes nästan vartannat barn i Stockholm utanför äktenskapet), buller och oväsen överallt. Tidsandan gjorde människor sjuka, ansåg man.

Så det var väl förr, som det är nu. Skrämselpropaganda säljer. Det vet inte minst kvällstidningarna!

Boten då? Jag är personligen svag för doktor Ernst Westerlund (1839-1924), benämnd Enköpingsdoktorn. Medan andra läkare avfärdade patienter som inbillningssjuka tog Westerlund sig an dem och deras lidande på allvar, men krävde att de skulle vara delaktiga i läkeprocessen.

Ett sätt att återfå hälsan, menade doktorn som också kallats arbetsterapins fader, var att sätta patienten i arbete. Han ville att de skulle göra något de verkligen avskydde eller aldrig hade gjort tidigare. En grevinna fick skicka hem sin kammarjungfru och sköta påklädning själv; hon kunde också ordineras att diska på stadshotellet!

Naturligtvis blev Westerlund starkt kritiserad av kollegor, men med tiden kom hans råd att följas av allt fler läkare och han blev ryktbar långt utanför Sveriges gränser.

Det är visserligen sant att stress är ett allvarligt hot mot vår hälsa. Men tro inte att historien skriver sig själv. Arbetslivet går att påverka, familjelivet, attityder och konsumtionen likaså.

Så var vaksam när din omgivning tvärsäkert uttalar sig om tidsandan, den kanske i sig istället bär frön till något bättre. Som artificiell intelligens och robotar, som förväntas överta delar av kirurgernas arbete. De darrar aldrig på handen och behöver inte ta semester …

Fotnot: Har du också rosengeranium, Doktor Westerlunds hälsoblomma, hemma? Den ljusgröna flikiga växt, som också användes i doktorns behandlingar. Patienterna uppmanades att ha blomman i sovrummet för dess uppfriskande doft. Än idag förknippar många staden Enköping med just denna växt.