Kockarnas kamp - en genuin korvfest

Att vara mästerkock är av tradition ett prestigefullt och topprankat jobb. Inte överraskande är det stark manlig dominans på toppen av krögarvärlden. Så stark att det i alla tv-format där det ska väljas domare till matlagningstävlingar varit i stort sett omöjligt att hitta kvinnliga representater. I alla fall om man ska tro på förklaringarna de inblandade i Sveriges Mästerkock (som fick en kvinnlig domare först i sjätte säsongen) och Dessertmästarna (hundra procent manliga domare) kommit med.

I Kockarnas Kamp är det inte de manliga domarna som är problemet, utan det närmast he-man-artade upplägget. Av de åtta deltagande kockarna varje säsong har det bara en gång varit fler än två av kvinnligt kön. Oftast har de fåtaliga kvinnorna agerat kanonmat, de har åkt ut på ett tidigt stadium och ingen kvinna har någonsin vunnit. En av anledningarna till det är att tävlingsuppgifterna förbluffande ofta bygger på ren råstyrka. I andra avsnittet av årets upplaga av Kockarnas Kamp beskrivs det första tävlingsmomentet som att “kampen mot mjölksyran kommer bli helt avgörande”, nämligen att handvispa åtta äggvitor till maräng. Nästa moment: stycka en halv oxe. Dessa machouppgifter leder till att de två kvinnliga deltagarna, Isabella Morrone och Titti Qvarnström, får möta varandra i såsduellen eftersom de kommer sist i var sin muskelkrävande tävling.

      LÄS MER: Inom politiken ljugs det som aldrig förr – och det går hem

Men det som stör mig mest är den så naturligt helmanliga normen. Känslan av att man pliktskyldigast tagit med ett par kvinnor, men självfallet är det mellan männen den riktiga striden gäller.

Låt mig ge ett par exempel på detta: varje gång Isabella Morrone ska presenteras ska det nämnas att hon minsann “drillats av Stefano Catenacci” och när Peter Nordin pratar om Titti Qvarnström beskriver han henne som att “hon påminner lite om min fru” och klappar henne verbalt på huvudet med orden “Jag har hört att du är jätteduktig på att laga mat”. Hyfsat förminskande, speciellt med tanke på att hon är den första kvinnan i Norden som fått en stjärna i Guide Michelin. Plus att de manliga deltagarna å sin sida ständigt benämns i termer som “galna vinnarskallar”, “magiker vid spisen” och “maskiner i köket”.

Varför kan inte Kockarnas Kamp ha ett upplägg som inte fortsätter att cementera bilden av mästerkocken som en machoman? Det är ett underhållande program med fantastiska och nästan alltid härliga deltagare. Det skulle det kunna vara även om man inte var ett normstärkande testosteronparty. Eller, om du så vill, en korvfest.