Med civilkurage räddade sköterskan mig på akuten

Jag känner hur rullstolen jag försöker klamra mig fast i plötsligt snurrar 180 grader och någon kör mig från väntrummet tillbaka in på akuten. Och jag undrar lite trött hur jag ser ut med vita läppar.

Det började med att jag efter konsultation med en läkare i bekantskapskretsen åkte in på akuten för att utredas. Som alltid vid akutbesök hände detta mitt i natten. Det har förvisso inte hänt särskilt många gånger men det är något med natt och akut som hör ihop.

      LÄS MER: Mitt nyårslöfte blir att sätta mitt liv på pränt

 Jag stapplade fram till inskrivningsluckan. Klockan var ett. Sedan väntade jag.

Efter ett par timmar blev jag insläppt i det allra heligaste. Det gjordes en hel del, enligt mig, ganska onödiga undersökningar och därpå kom läkaren fram till att det nog var lunginflammation. Det var också det jag hade trott och sagt till henne för några timmar sedan. Men jag har respekt för att det kan vara svårt att diagnostisera patienter man aldrig har sett. Och då dessutom röntgenavdelningen var stängd på natten blev det besvärligare.

Men eftersom jag såg så pigg ut fick jag en liten påse med antibiotika i handen och ett hej då.

Klockan var fyra och jag mådde nu mycket sämre än då jag kom. Min man tittade förskräckt på mig när jag kom utflåsande och slog mig ner på en stol med huvudet mellan benen. Men nu är både min man och jag tyvärr så gammalmodiga att vi tror på läkarna och meningen var att vi skulle åka hem så han gick och hämtade bilen och parkerade den så nära utgången som möjligt.

      LÄS MER: När slutade vi lita på våra medmänniskor?

Problemet var nu att ta sig till bilen. Mina ben var plötsligt alldeles vingliga och skakiga och jag kunde inte gå ordentligt. Så min man bad om en rullstol. Och det var då hon med civilkuraget gjorde entré. Jag var vid det laget så pass snurrig och höll på att svimma så jag såg bara att hon hade vita byxor på sig och jag fick för mig att det var en undersköterska. Hur som helst var hon en människa som såg mig och det är jag evinnerligt tacksam för. Och som dessutom tog ett kanske inte helt enkelt eller populärt beslut.

– Den här patienten är inte färdigbehandlad. Titta, hon är ju alldeles vit om läpparna! Vi kör tillbaka henne.

Och så kom tanten i kassan ut ur sin lilla box och tillsammans sköt de tillbaka mig in på akuten. Där de genast upptäckte ett flimrande hjärta på mig. Och därpå fick jag alldeles utmärkt vård. Men hade det inte varit för tjejen i de vita brallorna vet jag inte hur det hade gått.

Så leve civilkuraget.