Öppet brev till Stefan Löfven

Vi brukar ju ses lite då och då. Lite vid sidan av, skulle man kunna säga. Senast utanför Aftonbladets tv-studio. På någon landskamp i fotboll. I pausen. I Almedalen. Där ses ju alla. Före eller efter dina tal och intervjuer. Du brukar alltid morsa på mig med samma replik:

– Jaha, du är här också. Du är ju överallt.

Så skrattar vi. Jag skrattar, för att det är ju du som är överallt. Jag är ju bara lite här och där.

      LÄS MER: Öppet brev till Sveriges Television

Jag skriver till dig nu. Inte för att säga jag röstade på dig. Jag behåller min valhemlighet. Jag skriver till dig för att du är Sveriges statsminister. Och för att det land som jag är övertygad om att du och jag tycker mycket om är skakigt. Riktigt rejält skakigt. Nu senast gick en lynchmobb till attack på Centralen i Stockholm. De misshandlade människor som såg ut att vara invandrare. Nazistiska slagord for genom luften. Flyktingförläggningar sätts i brand. Tiggande människor får knytnävsslag och sparkar. Svenska medborgare ansluter sig till terrororganisationer och åker till krigets Syrien varifrån människor flyr till bl.a vårt land för att rädda sina liv. Utanför vårt lands gränser avlöser terrorattackerna varandra och i Medelhavet drunknar barn och föräldrar närmast dagligen.

      LÄS MER: “Jag är oroligare än någonsin för framtiden”

Det känns som vår demokrati får smällar. Och det känns som det rasistiska och religiöst inspirerade våldet vinner terräng. Jag saknar dig på frontlinjen, Stefan Löfven. Du är Sveriges statsminister, den främste företrädare för vår demokrati.

Jag vet att du också är under attack. I ditt eget parti mumlas det, pyser och jäser av missnöje. Oppositionen ligger på i både detaljer och stora helheter. Från det snabbast växande partiet låter det ibland hånfullt när de talar om dig. I en uppmärksammad krönika härförleden skrev kolumnisten att du inte kan prata, att du är en statsminister utan språk. Ditt ordbruk påstods inte vara statsmannamässigt. Bland exemplen och direktcitaten lyftes fram att du vid terrorattacken i Paris sagt att ”det är inte ok”.

      LÄS MER: ”En kloak i det svenska språket” – Ranelid till angrepp mot Löfven

Jag tänker inte strö salt i såren. Det är en utsatt position att vara statsminister. Den vardagliga politiska debatten är hård. Och alla vi på läktaren, oavsett vilka vi är, vet ju alltid bäst. Du har ju dessutom många rådgivare som viskar saker i dina öron. Just det är kanske ett av problem – att du inte tillåts vara dig själv.

Jag har ofta sett hur det strålar av engagemang i dina ögon. Det liksom lyser av glädje. Men det är när du pratar om tiden som svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Om tiden som fackligt ombud. Om kamratskapet. Och om den fortsatta fackliga vägen upp till förbundsordförande i IF Metall. Om arbetsrätten, arbetsmiljön och alla löneförhandlingar. Orden flyter fram i strida strömmar. Det verkar vara du.

Sedan blir det tvärtom. Det är som ett fladdrande och flyktigt manus. I bästa fall en läxa som inte sitter riktigt som den ska. Det låter som du upprepar inövade repliker likt en papegoja. Och det ser ut som det står en rubrik i pannan – Statsminister mot sin vilja.  Nej, jag gör inga jämförelser med den uppmärksammade boken om kungen. Du vet, ”Carl XVI Gustaf, den motvilliga monarken”. Även om det kan se ut som samma själsliga problem.

      LÄS MER: Madeleine – Sagan om den motvilliga prinsessan

Jag är faktiskt övertygad om att du vill, men det är som om det hela tiden kommer hinder i vägen. Procentsatser, statistik, investeringar, skatter och hela klaviaturen av viktiga politiska instrument som ju ska markera din färdriktning till vänster. Men dagspolitikens många detaljer skymmer sikten. Rådgivarnas råd om vad du ska säga verkar som snubbeltråd.

Du kanske inte orkar lyssna mer? Jag fortsätter ändå!

Du och jag har ju varit med länge. Jag rapporterade första gången om ett riksdagsval 1973. Och det var ju då du klev ut i arbetslivet. Vi växte ju upp i tillväxtens och välfärdens Sverige. Vi fick höra den äldre generationen tala om världskriget och historierna om hur nazisterna sprang omkring också på våra gator.

     LÄS MER: “Allt jag velat höra mormor berätta – varför frågade jag aldrig?”

Min pappa berättade för mig. Hur de attackerade och spottade på honom. Hur han kuggades i studenten av en lärare som gillade Hitler. Våra släktingar som försvann där borta i Estland. För mig var det där historier långt långt borta. Det skulle ju aldrig kunna hända igen. Jag vet inte vad du trodde, eller hur du tänkte? Tror du trodde som jag?

Vet inte heller vad du minns om politiken i Sverige under 70-talet och början av nästa decennium. Det blev ju borgerlig regering för första gången på fyra decennier.

Centerledaren Thorbjörn Fälldin råkade ut för mycket av det som slagit till mot dig. Han fick hård kritik för att han verkade så osäker. Tvekande. Det hackade nästan hela tiden när han pratade. Det gick trögt. Också hans ordbruk attackerades. Det kändes inte som han tog till sig statsministerollen. Han kom inte riktigt upp på rätt nivå.  Det här låter kanske hårt och lite schablonmässigt. Men det är så jag minns det.

MEN jag minns också 1982 och valdebatten Fälldin mot Palme. Minns du?

      LÄS MER: “Jag var ansvarig utgivare på rapport natten då Palme blev mördad”

Fälldin var uträknad i förväg. Palme förhandstippad. Knivskarp och skicklig i retoriken. Kampen ägde rum i en sporthall i Kalmar inför mer än 2 000 åhörare. En lågoddsare. Och allt började så som alla hade räknat ut i förväg. Olof Palme riktigt triumferade i sin inledning. Sedan hände det. Sedan slog scenförändringen till. Thorbjörn Fälldin gick inte att känna igen. Han var sig inte lik på en enda fläck. Han gick till attack. Orden flödade. Argumenten dunkades in. Han lyfte. Han blev statsmannen som såg de stora linjerna, och som stod för en politisk ideologi. Folket gillade, skulle vi väl sagt idag och twittrat av glädje.

Det är inte alla som minns. Men jag kommer som sagt ihåg. Fälldin vann debatten. Knockout i flera ronder. Han fick smeknamnet ”Hulken” efter en berömd seriefigur som blev världsberömd tv-serie. Hulken var egentligen en helt vanlig man vid namn Robert Bruce Banner, som då och då förvandlades till ett grönt kraftpaket. Närmast ett monster som inte tålde att folk betedde sig illa mot varandra. Han blev grön när han såg en mobbare. Ingen kunde mäta sig med hans energi och kraft. Det exploderade precis som Fälldin-explosionen.

Stefan Löfven, det här handlar inte om vad jag tycker om socialdemokraterna, regeringen och dess stödpartier eller oppositionen i och utanför alliansen. Det handlar om att du är Sveriges statsminister. Och att vår demokrati är skakig. Det skakar i själva grundvalen för vårt samhälle. När medborgargarden med maskerade män slår till mot de mest utsatta då är det riktigt illa! Då flyktingförläggningar sätts i brand så är det angrepp på våra viktigaste grundvärden.

Stefan Löfven, jag vill att du släpper sargen. Att du ställer dig stadigt på barrikaden. Allra först i frontlinjen! Att du släpper procentsatserna. Att du lyfter blicken.

     LÄS MER: “Gör om, gör rätt, Stefan Löfven”

Bli Hulken Stefan Löfven! Jag vill det och jag är säker på att det är många med mig som vill det. Det går säkert att fixa färgen så att du slipper det gröna.

En röd Hulken, som försvarar alla människors lika värde. Som talar om solidaritet i den kontexten. Och om respekt för varandra. Som står upp för vår demokrati med rösträtten och yttrandefriheten. Som är kompromisslös vad gäller dessa grundpelare i vårt statsskick. Som inte lyssnar på alla rådgivare som ständigt taktiserar. Som tror på sig själv lika mycket som det fackliga ombudet en gång i tiden gjorde.

Demokratin behöver försvaras varje dag. Den är inte given för evigt. Du står inte på verkstadsgolvet längre. Du har Sveriges finaste och viktigaste politiska förtroendepost. Du är hela Sveriges statsminister!

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet