Så kändes det att vara ensam moderat på Journalisthögskolan

När jag 22 år gammal kom in på Journalisthögskolan 1978 blev jag själaglad! Tidigare studier på universitetet ledde inte till jobb och dessutom brast utbildningarna i kvalitet. Det var för mycket diskussioner och muntliga grupptentamina, till och med upp på trebetygsnivå.

      LÄS MER: Claes Elfsberg om sin första tid på Rapport

Att det var svårt att komma in på Journalisthögskolan bidrog naturligtvis till skolans status. Intagningen bestod framför allt av tester och arbetsprover. Vi som slutligen valdes ut var därför också rejält motiverade.

Skolan låg då i samma hus som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Vi var nära produktionen, tidningarna sattes fortfarande manuellt och doften av trycksvärta präglade miljön.

Det var en bra utbildning, vi lärde oss ett hantverk. Men jag lärde mig också vikten av signalvärde och att trovärdighet ofta formades av yttre symboler.

1970-talet var i dessa kretsar synonymt med näbbstövlar, lodenrock, palestinasjal, brända behåar, knutna nävar, demonstrationer och ”knappar” med politiska budskap.

      LÄS MER: Tänk, det fanns en tid då barn fick röka på skolgården

Vi läste marxistisk teori, detta var obligatoriskt i utbildningen, och det journalistiska uppdraget alltid ett nedifrån- och offer-perspektiv.

Jag bar också en politisk ”knapp”. Men på min stod det ”Moderat så klart!” Detta var inte självklart på Journalisthögskolan. Jag var vår årskulls enda uttalade moderat och därför naturligtvis i blickfånget. Hade vi varit fler, låt säga ett tiotal personer, hade situationen säkerligen varit jobbigare. Men skolans kanske enda kapitalist, det var snudd på gulligt.

Hur överlever man flera år i en sådan fientlig miljö? För alla visste ju hur en moderat kvinna såg ut. Veckad kjol, Hermes-sjal, jumper, pärlhalsband, pumps, mycket smink, elegant kappa och väska och högdragen min.

      LÄS MER: Klä dig som din ålder

Det var inte sant då – och det är inte sant nu heller – men det spelade ingen roll. Jag ville ta plats, bli lyssnad till. Hur gör man då? Jo, vägrar motsvara fördomar och förväntningar.

Under mina år på skolan hade jag snickarbyxor, skjortor från Arbetarboden och träskor. Jag var kortklippt som en pojke, alltid osminkad och bar inga smycken. Men jag var uttalad moderat och aktiv i diskussionerna.  Det gav respekt!

I mångt och mycket var det en behaglig tid. Kläderna var ju rätt sköna och jag behövde inte lägga mycket tid framför spegeln. Min man, som jag redan då umgicks med, kallade mig skrattande under hela den här perioden för Herr Liljeroth!

Klädmodet var ju rätt trist på 1970-talet – men vänstertjejerna på skolan, de kunde ändå frossa i sin kvinnlighet på ett sätt som inte var tänkbart för mig. De hade urringade skjortor, långt svallande hår, rött läppstift, korta kjolar, eller åtsittande jeans. Somliga till och med höga klackar. Här kände jag mitt underläge.

Jag kom sedan att arbeta som journalist för olika tidningar i 20 år och skulle aldrig vilja vara utan åren på Journalisthögskolan. Förutom intervju-teknik, skrivande, foto, radio- och tv-produktion, lärde jag mig också betydelsen av klädkoder, av att överraska, att utmana fördomar och det inte alltid självklara i vem som kan säga vad – och bli lyssnad på!

      LÄS MER: Utan min hörselskada hade jag knappast blivit politiker

Men åren på 1970-talet väckte också en hunger efter vackra kläder. Och den är inte stillad ännu!

Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister 2006 -2014 OCH journalist