Svenska språket blev aldrig hans. Inte på riktigt.

Kanske ångrade han det när han en dag bestämde sig för att starta ett nytt liv i Stockholm.

      LÄS MER: Så stöttar samhället dementa med annat modersmål än svenska

Svenskan blev naturligtvis hans arbetsspråk, dubbelt upp: han pratade svenska med sina arbetskamrater, men han hanterade också språket oavbrutet i jobbet som typograf i den stora tidningens sätteri. Det var på blyets tid, han bröt om sidor, lade in rubriker, läste klapp – allt var facktermer för det som måste uträttas för att en tidningssida skulle gå i väg till tryck. Ossi blev både snabb och skicklig.

Vardagen fungerade utmärkt. Ossi och jämngamla Aino, som var en av de från Finland inlånade stöttepelarna som fick Södersjukhusets BB-avdelning att leva och överleva, hittade varandra. Hemma pratade de förstås alltid finska, men när barnen kom blev det svårare: ungarna växte upp som svensktalande. Visserligen förstod de föräldrarnas modersmål men undvek helst att tala det, i alla fall om deras ”svenska” kompisar kunde höra. Att det i grund och botten var en enorm skatt att växa upp med två språk begrep de inte förrän långt senare.

När Aino och Ossi gick i pension diskuterade de om de skulle flytta tillbaka, hem igen, österut. Men barnbarnen! Och visst var det väl ändå skönt att vara kvar i gamla vanor och med samma vänner? Det kunde ju möjligen bli lite längre semestrar i Finland när de ändå tog båten över sjön och hälsade på släkten? Jovisst!

Så en dag hamnade Aino på sin gamla arbetsplats igen, men nu inte som barnmorska utan som patient. Första infarkten följdes av en allt för kraftig.

Ossi blev ensam. Han klarade det praktiska men inte ensamheten. Det kunde bli en öl med en gammal jobbarkompis, men det räckte inte långt. Den en gång kraftfulle mannen sjönk ihop, det syntes. Hjärnan gjorde det också, åtminstone i bildlig bemärkelse. Det gick snabbt utför.

Barnen letade efter ett demensboende och fann ett de trodde på.

Ossi fick med sig sin älsklingsfåtölj med fotpallen, egen kudde, eget täcke, bröllopsbilden med Aino och några inramade foton på barnbarnen. Familjen bävade för flytten. Hur mycket förstod pappa? Skulle han anpassa sig? Visste han ens att Aino var död och begraven?

Äldste sonen körde bilen. Parkerade och sade: ”Kom nu så går vi!”. Han glömde att han borde ha sagt det på finska, eftersom fadern allt oftare vägrade tala svenska.

En kvinna tog emot dem i dörren. Den nye var väntad. Hon gav honom ett stort, varmt leende och sade:

– Terve, Ossi!

Flera i personalen var finsktalande, många av de boende också. Ossi blev mer kontaktbar än tidigare. Hans egen familj ansträngde sig för att tala pappans modersmål. Alla drog åt samma håll.

Det blev kanske inte ett ”lyckligt slut” i traditionell bemärkelse, men Ossi serverades i alla fall gädda till jul och memma till påsk, precis som förr i världen, hemma … och han såg nöjd ut när han sa “Kiitos”!

På ett sätt hade Ossi faktiskt kommit ”hem” igen.

Det är naturligtvis svårt att uppfylla, men i ett Sverige som undan för undan blir allt mer mångkulturellt är möjligheten att exempelvis i vårdsammanhang kunna kommunicera på sitt modersmål något av en önskedröm, inte minst för våra gamla.