Vem tar hand om dig när du blir gammal?

Vågar jag bli riktigt gammal?

Och vad händer om jag blir dement?

Vet du att över 1.3 miljoner personer i Sverige regelbundet stödjer, hjälper och vårdar en anhörig?

Vet du att mer än 140 000 personer de senaste fem åren jobbar mindre, har tagit ut pension eller sagt upp sig för att hinna vårda sina anhöriga?

Vet du att många som hjälper sina anhöriga blir sjukskrivna, går ner i tid på jobbet, säger upp sig och går tidigare i pension?

Kanske är du en av dessa män eller kvinnor som  vårdar en dement mor. Kanske är du en av dem som gått ner i arbetstid för att kunna göra detta.

Du duschar din gamla mamma, städar hennes lägenhet, hjälper henne att betala räkningarna och gör henne sällskap vid eftermiddagsfikat. Du ser att hon blivit som ett barn, och du tänker: nu ska jag ta hand om henne så som hon en gång vårdade mig. För utan din omsorg skulle mamma inte klara sig.

De senaste tjugo åren har var fjärde plats på våra äldreboenden försvunnit. Hemtjänsten har skurits ner. Trots att de gamla blir allt fler och allt äldre.

Mer och mer ansvar har flyttats från det offentliga till oss anhöriga, och i dag är våra insatser dubbelt så omfattande som samhällets. Nedskärningarna ställer allt större krav på oss anhöriga.

De som vårdar sina nära sparar varje år 177 miljarder åt samhället. Men det kostar i andra änden. De som gör denna gigantiska insats blir ofta sjukskrivna och kan inte leva på sina pensioner.

Dessa skrämmande siffror finns i flera rapporter. Och bakom dessa finns människor.

För en tid sedan träffade jag en av dem, Monica Ahlstrand i Göteborg. Hon är 52 år och arbetar som frisör i Göteborg. ”Men i våras gick jag sönder”, sa hon. Läkaren sjukskrev henne på halvtid.

I tretton år hade hon då hjälpt sin dementa mamma att klara av livet. De senaste åren har hon varit hos henne två gånger om dagen.

Monica har gjort sådant som hemtjänsten inte ville, hann eller kunde göra. Hon har skött mammas räkningar, fyllt hennes dosett, påmint henne om att ta sina mediciner. Hon har slängt möglig mat, letat efter gömda smycken och plånböcker, fikat och pratat med mamma.

Monica fick svårt att hinna med sitt eget jobb som frisör och arbetade över på kvällarna för att inte förlora sina kunder. Hon sprang mellan mamma, jobbet, sin sambo och deras lilla hund.

”Både demensvården och hemtjänsten la huvudansvaret för mamma på mina axlar”, sa Monica när jag träffade henne.

I våras fick hon känna på vad det innebär att gå in i väggen, och en läkare ville sjukskriva henne på heltid. Men Monica sa nej. ‘”Jag har redan förlorat så många kunder och vill inte mista alla. Så jag blev sjukskriven på halvtid.”

Hon oroar sig för pensionen, för hon har haft ett stort ekonomiskt bortfall under alla de år hon tagit hand om sin mamma.

Hon är stolt över vad hon gjort, för utan henne hade mamma Märta inte haft samma livskvalitet. ”Men jag blev dyr för samhället”, konstaterade hon med en suck.

Hur ser det ut för dig, som läser detta? Finns någon i din närhet som har tid, ork och lust att ge dig vad du behöver när du blir riktigt gammal? För de som beslutar har ju ett mantra som ständigt upprepas: ”Vi måste spara!” Så vi kan knappast vänta oss att tiderna blir bättre, att vården blir bättre.

När jag hade träffat Moncia Ahlstrand frågade jag  Stina-Clara Hjulström, som tidigare var stridbar ordförande i Demensförbundet: hur kunde det bli så här?

Hon svarade: ”De gamla är en grupp som politikerna kan spara på. De kan inte protestera, och ingen för deras talan. Och när det är val kommer de inte till valurnorna.”