Landskapsmåltider för riktiga matfantaster

Jätteprojektet “Sveriges landskapsmåltider” har landat i bokform. Lokala kockar har samarbetat med Sveriges landshövdingar och komponerat fantasifulla rätter med inslag av råvaror från respektive landsdelar.

Det är rolig läsning med spänstig och högst personlig text av Christian Daun. Och recepten är ofta avancerade till den grad att man behöver mycket mer än en kafferast för att ge sig i kast med dem. För mig som matamatör funkar boken bäst som ren underhållning.

Eller vågar man man försöka laborera i hemmaköket med rostat hö, gurkpulver, tjädertartar, rörhinna (friterade alger), renblodsplättar och kaninsky?

Förvisso lockande och kul, men som pensionär har man ju numera så fullt upp att det blir svårt att hinna med att rosta hö eller jaga efter renblod.

Det är alltså inga traditionella landskapsrätter man hittar här, men den lokala anknytningen finns alltid med i något moment. Exempelvis utgörs Smålands lanskapsmåltid inte alls av stekt isterband med stuvad potatis, om man trodde det, utan isterbandet finns med här i smulad form, tillverkat på vildsvin, i botten på en tallrik jordärtskocksoppa. Och landshövdingarnas förhållningssätt till det strikt lokala varierar: älgkött får respresentera både Ångermanland, Dalarna och Hälsingland. Gös och abborre dyker upp som signaturråvara i många landsdelar, och tjädern, som är Gästriklands landskapsdjur, har kidnappats av Västerbotten, där den får bli gravad och serverad som tartar med bränd purjolöksolja och rökt karljohanssvampskräm.

Den här boken är alltså till största delen en geografisk lek med gastronomiska förtecken, som vi som är extra matroade gärna kan fördriva en kväll med.

Och kanske måste jag ändå försöka laga några av de rätt utmanande recepten…