Servitören hade ingen aning om vad avokado är...

Två veckor på Meloneras på södra Gran Canaria är alltid underbart – tack vare det evigt fina vädret.

Maten brukar vara ganska bra. De gamla klassikerna, som Anno Domini i San Agustin och Samsara i Meloneras, håller förstås formen på topp. Men vi har också ramlat över några märkliga upplevelser. Den första var nästan lite kul:

Casa Serafin på Playa Meloneras öppnade 1958 och lär vara sydkustens äldsta krog. En 75-åring med fisk och paella som specialiteter. Dessvärre är den gamla damen aningen på dekis. Jag var där förra året, ensam gäst, men trevligt mottagande. I år var det dags igen, men nu hade gästantalet ökat med 400 procent, vi var alltså fyra stycken. En ung tjej, ett äldre par och jag. Paret gick tidigt, återstod alltså bara bruden och jag. Servitören (jag såg bara en) mötte, iklädd vit t-shirt och mysbyxor. Jag var sugen på avokado till förrätt. Han visste inte vad det var. Aguacate bokstaverade jag på bästa skolspanskan, men han skakade på huvudet. Vi får fråga hovmästaren sa han, han är mycket bättre på sånt här.

In fladdrade strax en hovmästare, som sen for genom lokalen som på luftkuddar, utstötande konstiga ljud, ni får tolka det som ni vill. När han inte uppehöll sig hos den unga tjejen höll han sig ute vid strandpromenaden, där han vid ett tillfälle mötte en ung man, som han såg ut att göra upp nån sorts affär med. Men snart flög han in i restaurangen igen, den här gången med min avokado. Som var alldeles utmärkt, det är säsong för denna godsak här nere just nu.

Medan hovmästaren for ut och in i lokalen med sina otydbara ljud kom sen servitören med min varmrätt, en sjötunga meunière. Jag var fylld av onda aningar, men firren var utsökt. Bakom den märkliga matsalen, där jag nu var helt ensam, tillsammans med en flygande hovmästare, fanns tydligen ett kompetent kök.

Nästa märklighet mötte jag på den legendarska Loopy´s i San Agustin. Den har varit en pärla för svenskar och andra turister i säkert 50 år. Men med tiden blev den mer och mer sliten och de gamla servitörerna tröttare och tröttare. Nu har den nyöppnat, helt ombyggd, med ny personal och ny matsedel.

En udda matsedel, visade det sig: tummade pappersark instoppade i plastfodral. Små, små bokstäver, svåra att läsa. En hel del lustiga rätter. Kompisen Kjelle beställde in vad han trodde var ett säkert kort; hemlagad färsk anklever. Han fick ankbröst, vackert upplagda med god sås men helt råa i mitten. Och inte ett spår av anklever.

-Det här är ju inte anklever, sa Kjelle.

-Jodå, sa servitrisen.

Efter viss palaver kom en annan servitör och sa:

-Ja, ni måste förstå henne, hon har inte serverat anklever förut, inte vi heller.

Min rätt var ytterst originell; ett berg av ensalada rusa, rysk sallad, dvs. kokta morötter, ärter och kokt potatis i majonnäs med ett smördegslock ovanpå och en liten räka och röd och svart burkkaviar, sardeller och (tror jag) några bitar fågelkött som dekoration (en hittills okänd kombination…):

Snyggt och ambitiöst upplagt. Men det ser godare ut än det var.

På det glada 1900-talet var Loopy´s bland annat känt som stället där Lennie Norman lärde personalen att göra Dry Martini. Här fanns även utmärkta pizzor. Sådana finns också i dag, fast det var svårt att se vad de innehöll på den solkiga menyn. Man de kanske var goda, man skulle antagligen tagit det i stället.

På vårt hotell, det trevliga H10 Playa Meloneras, ställer man fram en femstjärnig frukost. Men hotellets två “finare” restauranger kämpar med kvalitén. Man vill så gärna leva upp till lite högre nivåer, men det vill sig inte. Den vanliga lunch- och middagsbuffén är klart bättre. Och, för all del, personalen är utmärkt.

Men oj, det här lät ju inte helt kul, kanske till och med lite gnälligt… Nästa kanarierapport blir gladare!